Hej! Jag lider av social fobi, tvångstankar och paranoia. Jag har svårt att gå ut bland människor, äta bland människor och ha en normal konversation med någon. jag har gått till hen psykoterapeut sedan två månader tillbaka och hon har börjat någon slags kognitiv beteendebehandling på mej, vilket bara känns jobbigt och inte funkar alls. Jag trivs inte alls med henne och hon verkar inte lyssna på mej eller bry sej om mej alls. När jag sluter mej inuti mej själv verkar hon bara bli irriterad på mej och ofta märker jag att vi slutar flera minuter tidigare än vi ska. vad ska jag göra? situationen börjar bli ohållbar. tacksam för svar, stephie

---

SVAR

Det första du bör göra är att ta upp det här med den terapeut du träffar så ni får en möjlighet att prata om hur du upplever er kontakt och hon får en möjlighet att bemöta det. Det är ju nämligen inte alltid som ens egen uppfattning om vad en annan person tycker och tänker stämmer, utan vi gör alla våra egna tolkningar av andra personers beteende och bästa sättet att ta reda på det är att prata om det hela.
Då relationen med en terapeut är annorlunda gentemot andra relationer man brukar ha med människor då den här relationen går ut på att komma till rätta med problem i människors liv, så är det extra viktigt att man som klient försöker uttrycka när man upplever att något är fel i kontakten. För man kan tyvärr inte räkna med att man ska känna förtroende direkt för en människa man inte känner och som man inte valt privat att umgås med. Utan förtroende är något som byggs upp över tid och en del i att bygga ett förtroende är att våga säga vad man tänker och uppfattar och få svar från sin terapeut som antingen gör att man känner att man kan gå vidare eller så kommer man gemensamt fram till att kontakten inte leder någon vart och att det är bäst att du i det här fallet söker en ny terapeut. Men om man hoppar över den biten som innebär att ta reda på hur väl ens uppfattningar om terapeuten beteende stämmer med verkligheten så är det lätt hänt att man hamnar i en negativ spiral där man aldrig ger sig själv chansen att bygga upp en förtroendefull relation till någon terapeut man träffar. För då slutar man så fort man känner ett motstånd, vilket är vanligt i en terapeutisk relation eftersom det är just problem man sysslar med. Och då slutar man utan att man givit terapeuten en chans att bemöta det man tänker och känner, och utan att ha givit sig själv chansen att uttrycka det man tänker och känner och få ett bra avslut eller en möjlighet att fortsätta relationen om det nu visar sig det man trodde var ointresse från terapeutens sida handlade om något helt annat.
Så gör dig själv den tjänsten, ta upp hur du känner det med din terapeut och se om det leder någonstans där du känner att du kommer vidare, alternativt så leder det till ett definitivt avslut där ni kan skiljas på ett bra sätt istället för att du bara uteblir. Det är enligt min erfarenhet det bästa i längden.