Hej Jag vet inte vart jag ska vända mig riktigt. Jag gick ned 30 kilo av min kroppsvikt när jag var 16 år. Jag är 183 cm lång och vägde innan viktnedgången ca 100 kilo. Under minskningen och efter har jag inte kunnat äta normalt, det vill säga jag har kräkts upp maten. Nu väger jag runt 80 kilo och har som minst vägt 67. Detta har hållt på i perioder till och från i nästan fyra år, när det har vart som värst har jag inte ens kunnat äta knäckebröd utan att få ångest och kräkas upp maten. Jag vill egentligen inte göra det, men det är som att min kropp har börjat gå per automatik ibland. Jag behöver inte köra ned fingrarna i halsen för att spy, utan det "bara händer". En vän och min syster vet om hur jag mår ibland, men jag vill inte vara en börda och jag skäms över min dumhet, så jag berättar oftast inte när jag kommer in i dåliga perioder. Jag har vart på samtal hos både ungdomsmottagningen och mottagningen för unga, men ingen av dom som jag pratade med tycktes förstå hur jag mådde. Jag tror hela tiden att jag ska ta mig ur det här och få må bra, men det blir aldrig bättre. Min syster försöker vara ett så bra stöd som hon bara kan, men hon förstår inte. Finns det ingen kurator eller terapeut som själv har haft ätstörningar? Jag vill inte vara trångsynt och tro att man inte kan förstå hur personer med bulimi/anorexi mår om man själv inte har/ haft dessa sjukdomar, men det är nog vad jag tror. Jag är trött på mig själv och får ångest, ibland känns det som att jag inte kan andas och att hjärtat hoppar över ett slag. Jag sover dåligt och är glad om jag får 4 timmars sömn under en natt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, allt känns så hopplöst ibland. Jag vet inte vad jag ville med det här mailet. perspektiv, kanske…

---

SVAR

Det första jag vill säga till dig är att du inte ska skämmas. Att må dåligt på olika sätt är inte skamligt och fult. Att du skäms över dig själv kan i sig framkalla mer ångest. Att kräkas funkar ungefär som att skära sig, du får en snabb ångestlindring men den kommer tillbaka ganska fort och oftast ännu starkare.

Jag känner inte till vilka behandlare som själva har levt med ätstörning men om du ringer t.ex. anorexi/bulimikontakt så finns det människor som vet hur det är, som är anhöriga eller tidigare drabbade t.ex. Kanske vore det en idé om din syster också ringer och pratar med någon som vet hur det är att vara anhörig?

Du skriver att det "aldrig blir bra" men du går ändå hos behandlare och försöker så gott du kan. Det är starkt! Och antagligen så händer det saker men det är svårt att se det själv när man är mitt i kaoset.

Maila eller adda mig på msn om du vill. helena.meyer@fryshuset.se