Vintern är här och den är alltid lika äcklig och färglös. Jag har under hela mitt liv blivit igen-känd som den sociala, positiva och målmedvetna tjejen. På sistone stämmer däremot inga av de ovannämnda adjektiven in på mig. Allt började efter jullovet. Jag reste på en resa och när jag återvände, var jag så förvirrad och stressad att jag gick till kuratorn. Brist på att kunna hantera situationen på ett mer strukturerat sätt,än att bara sitta passiv och gråta, var även en av anledningarna till att jag blev otroligt nedstämd, då jag som person älskar när saker är i ordning. Situationen blev bättre då jag lärde känna en killkompis lite bättre. Jag visste inte vad för känslor jag hyste för honom, men att jag var intresserad av honom visste jag. Vi reste på en resa tillsammans, med skolan, och då fanns det vibrationer och signaler mellan oss som alla märkte av, och när vi återvände likaså om inte mer. Men ändå kände jag inte att jag var säker på hur jag skulle bete mig i relationen till honom, då det var oklart om vi bara var vänner eller mer, eller vad han tyckte och tänkte! Nu vet jag ingenting förutom att jag inte kan vara ensam längre, att jag har svårt att koncentrera mig på studierna när jag kommer hem vilket aldrig har hänt mig tidigare, att allt känns meningslöst, att jag inte uppskattar saker, att jag försöker mitt allra bästa att må bra och se runt hörnet och inse att det kommer bättre tider… men jag orkar inte intala mig själv sån skit längre. Jag tror inte att jag mår så bra inombords, och det är just det faktum att jag inte kan sätta fingret och konkret säga vad problemet är, som är problemet. Jag har inte talat med någon om det här ,fast mamma är psykolog och pappa psykiater, jag vill inte belasta dem. Snälla, jag ber på mina bara knän. Jag ber om lite råd, ingen förståelse. Jag vill ha lite vägledning och förslag på hur jag ska ändra denna situation. Tack på förhand.

---

SVAR

Ibland kan vi inte hantera situationer vi hamnar i och då kan man precis som du reagera med stress. Jag förstår inte riktigt hur det gick med killen du skriver om, men du beskriver att du nu inte kan vara ensam och har svårt att koncentrera dig. Det kan vara symptom på depression. Du funderar själv på om du kanske inte mår så bra inombords, och du vill inte prata med dina föräldrar.

Eftersom du vill ha lite vägledning så tycker jag att du ska börja med att prata med kuratorn om hur du mår. Kanske kommer ni fram till att du även behöver prata med någon annan, då kan ungdomsmottagningen vara en bra idé.

Det är aldrig rolig att må dåligt och inte kunna fungera som man brukar, men försök att acceptera det. Du är inte en sämre människa för att du mår dåligt just nu.