Det jag tänker när jag läser ditt mail är att du sörjer. Dels är du ledsen över att du inte vågar lita på andra människor, och för att våga ha vänner och kärlekspartners så måste man försöka våga lita på andra. Dels sörjer du din häst. Det är inte fånigt eller konstigt att känna att man är väldigt nära sina djur, de kan betyda oerhört mycket. Jag har själv både hund och katter och det går inte att beskriva hur mycket de betyder för mig.
När man har förlorat någon, människa eller djur, eller kanske tom något annat som en anställning eller man har fått en sjukdom - så måste man få sörja. Det går inte bara att skaka det av sig. Det betyder inte att man är sjuk, men man måste få vara ledsen och gråta och man kanske inte orkar göra allt som man orkat tidigare.
Ibland slår sorgen över i något annat, en depression. Kanske är det en sån du har fått. Jag tycker att du ska försöka gå till en annan psykolog, eller en läkare, som inte din mamma har med att göra. Du ska gå dit för din skull. Även om du inte är sjuk eller deprimerad så behöver du kanske lite hjälp att komma ur din tankespiral - att inget spelar någon roll.
Om du vill får du gärna adda min msn: helena.meyer@fryshuset.se