jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag har bråkat väldigt mycket med min mamma, fast just nu är det inte så mycket bråk men vi snackar aldrig och det har vi aldrig gjort iheller hon jobbar väldigt mycket, och det gör min pappa också. Jag har en farbror eller ja, min fasters kille som är halvtalkolist tror jag, och när han är full så blir han väldigt på en och läskig, när jag var liten typ 9 år så sov jag hos min faster och farbror med min lillasyster och då så skulle min farbror sova ute i en stuga precis utanför huset för han gilla att va där så ville jag också med ut och sova där en gång så jag följde med ut där men jag frös så sa han jag kunde sova hos honom så jag la mig bredvid honom och då börja han taffsa på mig och så, och jag blev rädd och sprang in och la mig, och det har jag inte beröttat för någon, för jag har ingen jag kan säga det till, och sen dess har jag varit rädd för honom, han har frågat mig om jag ville se porrfilm med han en gång och han har pratat sex med mig och sa att det var det enda killar ville ha och så, och han sa även att han gärna hade haft sex med mig, och jag blev då ännu mer rädd för honom och ville bara komma ifrån honom, men han var full och bara fortsatte prata, och det värsta är att jag måste träffa honom var högtid och så, och ovanpå det så var min faster som en mamma för mig när jag var liten för min mamma och pappa jobbade alltid och var inte ofta hemma, och imed jag inte vill eller vågar träffa min farbror så undviker jag ju honom och då undviker jag henne samtidigt voilket jag verkligen inte vill. jag vill bara komma härifrån, vad ska jag egentligen göra? för jag har hållt så många hemligeheter att jag inte orkar det mer, jag gråter väldigt ofta och är mycket nere, när jag var liten så grät jag mycket för att mamma och jag inte gjorde något tsm hon bara jobbade, och mina kompisar var alltid med deras föräldrar, jag kände mig väldigt ensam som liten, och på dagis hade jag inga kompisar, nu har jag väldigt många, men inga känns "riktiga" jag kan inte berätta hemligheter för folk, jag litar inte på folk. jag har blivit besviken av mina föräldrar tusen gånger, spec mamma, en gång när jag grät när jag var liten så märkte min storebror det, så sa han ta mamma hon kom in fråga vad det var? jag våga såklart inte säga det så jag sa som alla andra gånger att det inte var något och hon sa att jag bara var trött och så gick hon och brydde sig inte om det, en gång sa jag till henne när jag var liten när jag grät att det var för vi aldrig prata, så vi skulle prata lite sa hon och då snacka hon bara om mens och det var inte det jag ville berätta ju, och efteråt prata vi aldrig någon mer gåäng, allt var som förr , hon brydde sig inte. senaste gången jag bestämde mig för att ha förhoppningar om att hon ens skulle göra något för en var i sexan, då hon lovade mig att jag min lillasyster och hon skulle till köpenhamn och gå på tivoli över en dag, men när dagen kom som hon lovade vi skulle åka, så gick jag upp och fixa mig och så, jag gick ner till henne och fråga när vi skulle åka och hon svarade nej, jag orkar inte, jag vill fixa här hemma. jag vill bara komma härifrån och rymma finns det något jag kan göra?

---

SVAR

Det din farbror har gjort är inte ok. Det är jättefel, och det är inte så konstigt att du tycker att det är obehagligt och jobbigt.

Man ska inte behöva gå ensam med jobbiga och tunga hemligheter. Du beskriver hur du har försökt prata med din mamma, men det har inte gått så bra. Finns det någon annan vuxen, någon i skolan, t.ex. skolkuratorn eller någon kompis mamma eller pappa?

Ibland kan man behöva gå och prata med någon annan vuxen, och då kan det vara bra att kontakta ungdomsmottagningen t.ex.

Om du vill så får du gärna adda min msn: helena.meyer@fryshuset.se så kan vi prata och jag kanske kan hjälpa dig vidare.