Hej jag har ett behov som aldrig har blivit uppfyllt. detta låter jättekonstigt aaah.. sorry jag har aldrig sagt detta förut till någon. jag har aldrig haft kontakt med min mamma, även fast vi bodde under samma tak tills jag var 21. när jag nån gång vid 10 års ålder fick reda på det här med mens och vad det var blev jag helt fixerad. på att få den, vilket jag fick när jag var 11, men mest för att jag fick höra av mina vänner om hur deras mammor tog upp det. att det där första samtalet om mensen med ens mamma var speciellt och att man kunde ställa frågor och känna sig trygg. att bli omhållen och dela något, kanske hemligt med en äldre auktoritetsfigur. kanske till och med att gå ut på restaurang för att fira. kunna säga att man har mensvärk och att man då får stanna hemma från skolan… men när jag fick min mens var allt jag fick av min mamma en snabb kram och ett "grattis". jag blev helt förlamad, kunde inte säga något. sedan dess har jag känt som jag har missat något, som om jag är fast. som om jag fortfarande är ett litet barn som vill ha tröst. det är som en mogenhetsritual som förnekats mig. mamma vet fortfarande inte om att jag har mensvärk varje dag under mensen, och det blir dubbelt lidande för mej för jag kan inte ens prata om det. jag försökte komma i kontakt med andra auktoritära kvinnor i min närhet för att få denna bekräftelse, men jag har aldrig vågat fråga någon… är detta konstigt? fan jag vet att det är konstigt. argh.. detta har utvecklats till en fantasi, där jag ser en ung flicka (inte jag) som är ledsen och upprörd över något, och att en kvinna (ofta från någon serie eller film som jag finner "rätt", så som Dianna Troy från Star Trek TNG, eller Gwen Cooper från Torchwood) ser den lilla flickans smärta och tar första steget. frågar hur det är, blir förvånad hur mycket som oroar och plågar den lilla flickan och tar hand om henne, låter henne gråta i kvinnans knä tills alla tårarna tar slut. visar att flickan _kan_ lita på henne, att kvinnan inte kommer att överge henne. fantasin kan se ut på många olika sätt… men det känns som jag _måste_ ha det på riktigt. jag kan inte be min mamma om det, jag pratar inte ens med henne längre. kan inte be kompisar heller för de skulle inte förstå. snälla hjälp, jag vet inte vad jag ska göra. jag känner mig ofärdig, halv. tänker på det dagligen, kan inte släppa den här fantasin. när det kommer upp på tv, i en film, eller kanske bara något samtal två cafébord bort kommer det en känsla över mig som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. jag får hjärtklappning, mina ögon tåras, stora vågor av rysningar som känns kanske 2% sexuella (argh), ibland börjar jag hyperventilera, allt medan jag inte kan yttra ett ord. snälla hjälp…

---

SVAR

Jag tycker inte att det du beskriver är jättekonstigt. Du längtar efter bekräftelse från en äldre kvinna, som kan lotsa dig in i vuxenvärlden. Att få mens kan vara en stor händelse för många, och inget speciellt alls för andra. Mensen kommer ju också i en period i livet då det händer mycket, både i kropp och själ. Då kan man behöva stöd och någon som finns där. Ibland känner man sig vuxen och ibland som ett litet barn som vill gråta i någons famn.

Kanske vore det bra för dig att få prata med någon. På ungdomsmottagningen finns det både kuratorer, barnmorskor och psykolog, beroende på vem du vill prata med.