Hej Nu är det så att jag inte riktigt vet vad jag ska göra längre. Jag har under en tid (kanske knappt 1 år) haft riktigt obehagliga tankar. Jag vet inte om det är tvångstankar eller vad det är, tanken på att det skulle vara tvångstankar skrämemr livet ur mig! Det började med att jag inbillade mig att jag var sexuellt attraherad av min bror. Detta framkallade stora ångestkänslor hos mig, jag blev livrädd för mig själv och ältade fram och tillbaks om det var sant eller inte. Sen försvann den känslan och tanken på att allt bara var inbillning gjorde mig lugn igen. Men sen för någon månad sen slog tanken mig, helt från ingenting att "tänk om jag skulle kyssa mamma nu" när vi kramade varandra. Jag fick stora olustkänslor och blev livrädd för att jag skulle börja inbilla mig detta så otroligt äckliga. Och nu, är det nästan som om tanken har gnagt sig in i mig, så ibland känner jag ingenting när jag tänker tanken att jag skulle vara sexuellt dragen till min mamma. Min MAMMA! Det är ju så jävla äckligt, och jag skäms så och mår så dåligt. Jag har i flera år haft välldigt lätt för att inbilla mig saker som sjukdomar m.m. Men min mamam har alltid funnits där för att stödja mig och det har kännts jätte bra. Men nu när jag inbillar mig detta känner jag mig bara ensam, äcklig och sjuk i huvudet! Eller är detta SANT? Isåfall är jag ju knäpp! Hur vet man egentligen vad som är sanning och vad som är illusion om man tror saker om sig själv hela tiden? Jag borde ju veta vad jag tycker och vem jag är, men det är som en liten djävulsk röst i mig som trycker i mig saker jag känner stark motvilja för. Och det här kan jag ju verkligen inte prata med min mamma om! Lider jag av tvångstankar? Eller är jag bara störd i huvudet? Ibland känns livet bra, och jag tänker att allt bara är så löjligt. Men sen smyger sig dessa tankar på, och då känns det som att jag "bråkar med mig själv". Ska jag gå till psykolog och prata om detta? Det är ju för stört för att jag ska kunna dela det med någon. Snälla, jag vill inte vara sån här, och jag vill kunna ha ett normalt förhållande till alla i min familj! Och kan man inte ta sig ur detta på egen hand, för psykologer skrämmer mig. Det känns som att dom bara förstorar upp saker och gör en ännu mer rädd. Jag blir så avundsjuk på mina vänner som är så smarta och kloka och har båda sina fötter på jorden, varför ska jag vara så konstig! Är det tvångstankar eller??

---

SVAR

Hej,

Det du beskriver är en typ av tvångstankar, och de är mycket vanligare än vad du tror.

Ett av våra största tabun (förbud) är sexuella relationer mellan familjemedlemmar. Tvångstankar är en form av ångest och det är egentligen inte så konstigt att den ångesten angriper det man är som mest rädd för. Att attraheras sexuellt av sin familj.

En sak du måste komma ihåg, är att tankar inte är farliga. De kan inte skada dig. De äcklar dig och skrämmer, men bara för att tankarna finns så betyder de inte att du verkligen är attraherad av din mamma och bror.

Du är i tonåren nu och får sexuella känslor som inte funnits tidigare. När man är liten så är det naturligt att pussa sin mamma och bror, men det blir jobbigare och känsligare när alla hormoner finns i kroppen. Det tillsammans med din ångest kan bli såna tankar som du har.

Du kan försöka att på egen hand bemöta tankarna. Tänk dem fullt ut. Skräm bort dem genom att visa att du inte är rädd för dem. De är bara TANKAR - inte någon sanning.

Jag tror inte att någon psykolog skulle förstora det här, och om du vill gå och prata med någon, så kan du kontakta din ungdomsmottagning. De som jobbar där är vana vid ungdomars frågor.

Att dina vänner alltid är kloka och har fötterna på jorden tror jag inte på ;) alla har vi våra svårigheter. Och du har alla möjligheter att ta dig ur de här tankarna. :)