Hej. Det här är nästan pinsamt, jag är för gammal för det här, 18 om två veckor… Men fortfarande så duger jag inte. Jag har aldrig någonsin tyckt om min kropp. Jag är inte överviktig enligt BMI men jag känner mig som så jävla stor och äcklig.. Jag har en otroligt ful kroppsform. Spegeln är min största fiende, jag tror kanske att jag lider av en mild form av BDD. Jag växlar mellan svält och hetsätning. Om någon som känner mig skulle läsa det här, skulle de inte fatta att det är samma person. Jag är glad, stolt, rolig och har många kompisar! Min familj är underbar och jag är pluggar bra. Men min önskan om att bli smal tar nästan över. Jag är fan 18 år och går sista året på gymnasiet, mitt liv ska precis börja… Men jag är redo och skita i allt så länge jag får bli smal. Jag skäms, för det här är inte alls jag. Jag vill inte ha hjälp, jag vill bara att någon skulle veta det här om mig. Tack för att du tog din tid för o läsa mitt mail.

---

SVAR

Hej!

Vill börja med att säga att en ätstörning inte har någon åldersgräns och att jag träffat människor en bra bit över 50 som fortfarande lider, som precis kommit till insikt. Försök se ljust på att du är så oerhört duktig som redan nu inser att du inte mår bra och vill göra något åt det. Ju fortare du tar tag i detta, ju snabbare kommer du njuta av livet.

Jag känner igen det här med att man visar en person utåt, att människor i ens närhet inte har en aning. Det är en väldigt hemlig och ensam sjukdom inte sant?

Vad jag rekommenderar dig att göra är att söka vård. En ätstörning är nämligen en sjukdom och man behöver hjälp för att komma ur den, kräv inte av dig själv att du ska försöka bemästra detta på egen hand, ta den hjälp som finns och som du har rätt till. Tycker du ska kika på vår hemsida http://www.abkontakt.se, under fliken "Här kan du få vård". Vänd dig till en ätstörningsenhet så att ni tillsammans kan reda ut alla dina onda knutar som ligger till grund för din ätstörning för tro mig när jag säger att detta inte bara handlar om vikten innerst inne, även om man gärna intalar sig att "om jag bara går ner några kg till så kommer jag bli lycklig".
Nu är ju du 18 och därmed säkert rätt självständig men jag råder dig att berätta för dina närstående. Du har INGET att skämmas över då det inte är ditt fel att du drabbats! Samla mod, kraft och berätta samt sök vård.

Du klarar detta!

All värme och styrka från mig!

Catherine Koff