Okänd
Annat
Hej! Jag har haft perioder av typ hallucinationer… Är inte riktigt säker på vad det är. Det är som att drömma en mardröm med öppna ögon. Någon slags ångest kanske? Har inte haft det sen i sensomras, men det kommer antagligen komma tillbaka, har haft det till och från större delen av livet. Klistrar in ett mejl jag skickade till BRIS i juni då jag var orolig. Hade inte tänkt tidigare att det var onormalt med sådana syner som jag får förrän jag berättade om det för min pojkvän. Där står allt, så jag slipper skriva värsta uppsatsen igen. Jag fick ett väldigt dåligt svar av dem och blev väldigt besviken över det. Klistrar in deras supersämsta svar också. Fyfan vad jag tappade förtroendet för dem. Hej! Jag har tummat på tanken att leta upp någon slags psykolog/psykiatriker, men jag vet inte hur man gör det? Jag har knappt vågat tänka att jag skulle behöva det, för jag är rädd för att få en diagnos. Jag vill inte ha en stämpel på mig att jag ska vara tokig och mindre värd och allmänt dålig och misslyckad. Men nu undrar jag om det kanske skulle vara bra att få något rationellt över det hela… Men hur som helst, min grej är att jag ser saker när jag är trött, nedstämd, sjuk, har ont i huvet eller är svag på andra sätt. Alltså… Typ monster under sängen, det man ser i ögonvrårna. Jag ser nästan alltid saker i ögonvrårna, men det är väl normalt. Det otäcka är att ibland när jag ser saker så blir jag så rädd att bilderna blir ännu tydligare. Jag har försökt att fästa blicken på föremålena som förändras (eftersom att jag oftast kollar bort eller gömmer mig under täcket eller liknande) men då har de fortsatt att förändras framför mina ögon. Min porslinsdocka som jag har på ett skåp blev t ex fruktansvärt läskig. Ansiktet såg föråldrat ut och läpparna vita (typ orangea) och det rann vitt, dockblod ner från munnen och ögonen (som är blå) blev vita. Jag blev så rädd att jag kollade bort, sneglade lite då och då på henne och hon fortsatte att vara hemsk, men sen STOD hon på golvet i mitt rum! Så stort som ett barn! Sådär är det… Plus att jag kan inte springa ifrån det, vilket blir jättekvävande, för när jag blundar fortsätter synerna i förvrängda ansikten som vill döda/skada mig eller nåt. Varför ska det vara så här? Jag har pratat med min kille om det, och han är den enda som jag vågat prata om det här med (jag har inte vågat tänka på det tidigare som att det skulle vara något abnormalt) och han säger att han inte har det så… Jag vågar inte säga något till mamma, jag skäms så mycket och vill inte skrämma henne. Först och främst vill jag komma till botten med vad det är som är fel på mig. Jag bor i Umeå. Var ska jag vända mig och hur ska jag gå tillväga? Jag har hört att det är en lång kö på BUP, och jag antar att mitt fall knappast kommer prioriteras. Tack så mycket för hjälpen! 2009-06-05 19:21 Hej! Tack för ditt välskrivna mejl! Det är jobbigt när man är med om saker i livet som är svåra att förstå. När det handlar om ens inre så att säga. Du skriver att du funderar över vem du kan kontakta för att få hjälp. Du nämner BUP men förkastar det då du tror det är lång kö. Det du kan göra är att ringa själv till BUP och prata med dem. Ett annat alternativ kan vara att tala med skolkuratorn om ni har någon sådan på din skola. Bara genom att tala om fantasierna kan vara förlösande och tro på att dem försvinner. Är det så att du oroar dig mycket och att oron i sig framtvingar dessa vanföreställningar du har beskrivit? Jag tycker att det är bra att du talar om hur du känner. Det är inte så att man får en diagnos direkt bara för att man upplever saker. Det är jobbigt då man är med om saker som man är helt främmande för. Det är bra att du tar tag i dina bekymmer. Det finns hjälp att få! Lycka till! Vänliga hälsningar Bris 2009-06-08 11:51 Jävla skitstövlar. Men aja, snälla hjälp mig. Vågar fortfarande inte prata om det med någon. Vet inte var jag ska vända mig. Tacktacktack på förhand!!
SVAR
Hej,
först och främst vill jag lugna dig med att du inte kommer att få en diagnos på en gång, och defenitivt inte stämplas som tokig och mindre värd. Ibland mår man dåligt och det betyder inte att man är misslyckad och dålig.
Du funderar på att söka hjälp, och det tycker jag låter bra. Jag är inte psykolog så jag kan inte svara på exakt vad det är som gör att du mår dåligt och upplever otäcka saker. Däremot vill jag gärna hjälpa dig vidare så att du hittar bra hjälp.
Det kan vara kö på BUP, men vilka ärenden som prioriteras kan inte jag avgöra. Det enda sättet att veta det är att prata med personalen på BUP.
Jag skulle gärna prata mer med dig, det är svårt att besvara alla frågor i ditt mail i ett forum av den här typen. Du får gärna lägga till mig på msn: helena.meyer@fryshuset.se
Jag hoppas att vi hörs,
Helena
Visningar : 151
