folk har länge sagt att jag äter för lite och jag har ett flertal gånger blivit skikad till skolsköterskan där jag alltid bortförklarat mig med att jag är kräsen, eftersom jag är normalviktig så har det inte blivit mer än det, men samtidigt döljer jag hur beroende jag är av att väga mig att jag får panik när vågen visar upp, hur mycket ångesten påverkar mitt liv, hur mycket jag vill gå ner i vikt, att jag äter lite med flit att jag skipar måltider när jag kan, men jag är inte underviktig kan jag ändå ha en ätstörning då? Det har gått mycket i perioder visa perioder kan jag äta och tränga bort ångesten men visa perioder är det mycket värre. Jag är rädd för att säga för mycket till den kuratorn jag går hoss pga mina föräldrars skilsmässa, jag är rädd att hon ska säga till dem och jag inte ska kunna nå mitt mål.

---

SVAR

Hej!

Jag blir glad av att höra att du iaf har tagit en kontakt med skolkuratorn, även om det inte är just om detta med maten. Fråga henne om sekretessen, tror absolut inte att hon får det vidare utan tillåtelse från dig om det inte är livshotande. Berätta sedan för henne hur det verkligen står till med maten så kan ni tillsammans kan jobba fram hur ni ska gå tillväga för att du ska få den hjälp som behövs för att må bra igen. Om det är något ni tillsammans kan jobba med eller om ni känner att en ätstörningsenhet är lämpligast. Det avgör du även mycket själv, vad Du känner att Du behöver för att kunna läka.
När det gäller din fråga om själva vikten så är det som så att de allra flesta med en ätstörning har en normalvikt, alltså att det som man känner inte syns. Det är ändå allvarligt och något man behöver ta tag i.

Kämpa på tjejen! Förstår att det är extra kämpigt med skilsmässan osv! Men ge inte upp, du klarar detta!

All värme och styrka!!

Catherine