Hej…jag är en tjej som är 15 år och har lite problem. Jag har det ganska svårt och behöver lite tips. När jag var liten hade jag det jättebra. Jag bodde med mina föräldrar och mina två syskon och jag hade inga större problem. Men sedan mellan 11-15 års åldern så hände det ganska många saker som har ändrat hela mitt liv. När jag var ungefär 11 år så fick min pappa en dag ett brev där om ett anmälan mot honom. Som en kort sammanfattning av det hela så hade någon som var i 17-18 års åldern anmält honom för sexuellt ofredande och eftersom inte några bevis fanns så fick han bara betala skadestånd. Då började hela våran familj att tänka på vad ville tro på.Pappa sa så många gånger att hon tjejen var en person som han bråkat med eller nåt och hon var bara ute efter pengar. Jag hade så svårt att inte tro honom. Jag kommer ihåg en natt när mamma började gråta hos mig i mitt rum för hon visste inte vad hon skulle tro på men jag sa hela tiden att det inte var sant,att han är en bra man och pappa och att han aldrig någonsin skulle göra något sådant. Mamma tvekade alltid det såg jag på henne men hon sa att hon trodde på honom och att hon skulle stötta honom hela vägen. Hon hade ju trots allt varit gift med honom i över 15 år. Efter ungefär ett år när allt hade lungnat sig hemma och vi nästan hade helt glömt bort vad som hänt så fick något mig att verkligen inte tycka om min pappa. Det som hänt är jätte svårt för mig att prata om och t.o.m skriva men jag skriver det väldigt kortfattat. När jag ungefär var 12 år började allt hända. Min pappa slutade före mamma och jag och han var alltid hemma ensamma minst 1 timma innan min lillasyster och min storebrorsa kom. En dag så hade jag stålt gjort ett arbete i skolan och kom hem med den. Han sa att han ville se på den jättegärna,och det var jätte konstigt för han brukade aldrig vara så värst intreserad av det jag gjorde i skolan. Men jag blev så glad och han sa att jag skulle sitta på hans knä och läsa upp det hade gjort. Jag gjorde det men plötsligt så började han lite i taget tafsa på mig …….. Men detta var inte bara han gjorde. Efter ett tag blev allt värre och värre. Jag var jätte rädd för honom och försök undvika honom helatiden men det gick ju inte så bra efetrsom att han bor i samma lägenhet. jag vågade inte säga något till mamma och ett tag tänkate jag om livet var värt att leva egentligen. Men varje gånga jag tänkte så kom jag ihåg min familj. men jag var så rädd för honom,speciellt när jag skulle sova. Jag vågade alldrig gå på natten och gå på toa,och drömmde så många gånger mardrömmar om honom. En dag så kom jag på en grej. Jag hade tänkt alldeles för själviskt.Tänk så höll han på så med min lillasyster med eller om han skulle göra det när hon blivit äldre. Så till slut sammlade jag allt mod jag hade och berättade för min mamma att personen som hon varit gift med i mer än 15 år håller på sådär med sin egen dotter. Efter detta hände massa men ska inte tråka ut dig meer :) så berättar så kortfattat som möjligt. Mamma anmälde honom till polisen,pappa blev väldigt sur och sa helatiden att jag ljög,men min mamma trodde på mig 100 %. Jag fick ständigt prata med socialen och polisen och berätta om allt helatiden vilket var otroligt svårt efetrsom jag helatiden försökt glömma bort allt.Polisen sa att ungefär 99% av dessa fall där ett barn står mot en vuxen och det inte finns vittnen så döms inte den vuxna(åtalade). Under tiden när allt detta hände med domstol och sånt så vägrade pappa att flytta hemmifrån. Polisen sa till mig att jag alrdig under några omständigheter skulle vara hemma ensam med honom. Men en dag så ringde mamma mig och sa att jag skulle komma hem. Jag hörde snabbt att något hade hänt på hennes röst. Det visade sig att min bror hade börjat prata om varför min pappa gjort såhär mot mig och min plötsligt hade han börjad sparka och slå min bror. Min bror lyckades att ta sig ut ur huset och ringa polisen hos en granne. Polisen hämtade honom. Domstolen dömde honom ellerfall till misshandel på min bror där han fick skadestånd. Sedan så dömdes han till fängelse i ungefär 6 månader +skadestånd och så skaffade vi besökförbud på mig. Efter allt detta trodde jag att allt skulle vara över nu. Jag skulle bara glömma bort allt som hänt och bara leva mitt liv. Jag ville inte prata med psyokologer fast att socialen flera gånger sagt att det är bra att jag går. Men jag ville bara glömma bort allt och inte prata med någon om det. Mamma skillde sig så småningom från han, han flyttade ut men ändå så mådde jag dåligt. Jag grät varje kväll i min säng innan jag skulle lägga mig,jag hadde många mardrömmar om honom men det som var tråkigt var att alla släktingar på hans sida som jag gillade så mycket ville inte ha med mig att göra.De trodde inte på mig och tyckte jag förstört hans liv. Jag har helatiden skuldkänslor över detta som jag valde att göra. Jag tycker helatidemn att jag bl.a var orsaken till att mina föräldrar är skilda och mina syskon inerst inne är nog också sura på något sätt. Men så småningom lyckades jag ändå lägga allt detta åt sidan. Jag har alltid idrottat väldigt mycket nästan varje dag men har alltid ända ätit lika mycket som jag förbränner. Men sedan så kom det en period när jag började att bara äta nyttigt. sedan gick detöver till att inte äta lika mycket kolhydrater och sedan började jag att minska på det jag åt. Men sammtidigt som jag åt för lite så började jag träna ännu mer. Jag tränanade och tränade och åt sedan typ mesta en portion sallad som måltid. Men jag tyckte verkligen inte jag hade någon ätstörning då efetrsom att jag bara ville vara lite nyttigare och i bättre form. Jag ville verkligen bli så duktig i fotboll och ha den bästa kondisen av alla. Men sommaren 08 så gick jag över till en annan fas. Jag åkte till mitt hemland då och jag tror att känslor om att jag inte skulle träffa släktingarna på min pappas sida som jag brukar göra väcktes upp. Jag började hel att nästan sluta äta. Jag gick ner jätte mycket och vägde ungefär 42 som lägst på sommaren och var 168 lång. Mamma märkte inte så mycket då eftersom det var så mycket anant på gång. Men en dag så sa hon att jag ser jättesmal ut och måste äta mer. Hon har ibland prata om vikten men inte så mycket. Efter sommaren så fick jag problem. När jag återvände till mitt lag i Sverige så tyckte tränarna att jag gått ner och de sa att jag var tvungen att gå upp i vikt. Särkillt eftersom att jag spelar med de äldre spelarna. Jag åt mer och kände mig ful och tjock. Men jag åt för fotbollen skull.Men ibland kunde jag svälta mig själv och sedan plötslig så började jag hetsäta. Det slutade senare med att jag satte fingrarna i halsen och kräktes upp maten. Jag kommer ihåg första gången då jag kräktes. Det var jättesvårt och jag lovade mig själv att detta skulle vara en engångstillfälle och att jag aldrig mer skulle göra det mer. Men en gång blev två,fyra osv. varje gång jag kräktes blev det bara lättare och lättare. men jag lyckades i några månader att sluta göra detta men sedan kom det här beteendet tillbaka och nu har jag kräkts i över 1,5 år.Jag vill verkligen inte förstöra mitt liv. Min mamma vet inte om något om att jag har problem med maten. Men jag vet att hon kommer bli sååååå arrrrgg!!!!!!! om hon får reda på detta. Jag vet inte vad jag ska göra och vill så gärna sluta kräkas. Det gör så ont att spy upp maten. Inte bara fysiskt men även psykiskt Varje gång jag spyr så brukar jag alltid gråta för jag blir så ledsen att jag utsätter mig själv för detta men jag vet inte vad jag ska göra. Att berätta för min mamma är inget alternativ känns det som. Hon kommer inte förlåta mig,hon kommer bli så arg och hon kommer alltid att se mig på ett annat sätt. Men nu så väger jag normat,53 kilo och 169 lång men ändå så mår jag dåligt. Snälla skriv tillbaka :) för det skulle vara jättebra med tips. Jag är verkligen ledsen för det så långa brevet. :D

---

SVAR

Hej Underbara tjej!

Hör att du gått igenom väldigt mycket svåra saker i ditt liv och det är inte konstigt att det blivit så jobbigt alltihop så att du har utvecklat en ätstörning.
Jag hör att du är jätteoroad över att berätta för din mamma men tror du inte hon skulle bli mer sårad över att du inte berättade någonting alls? Att hon inte får chansen att hjälpa dig och att du lider i det tysta? Ibland blir föräldrar arga men de blir arga på själva ätstörningen och inte på dig som blivit drabbad av den! Du har klarat av att berätta för din mamma om vad som hände med pappa och då gick det bra eller hur? Tror inte du förstår vilken otrolig kraft du har inom dig, du har berättat svåra saker förr, du klarar det igen.
Tycker att du och mamma sedan tillsammans kikar på de ätstörningsenheter som finns nära dig, alla dessa ligger på abkontakt.se under "Här kan du få vård".

Det finns så mycket styrka i dig, låt inte ätstörningen få mer plats i ditt liv nu, du är värd så mycket mer!

All värme och styrka!