Är det allvarligt om man mår så dåligt att man har självmordstankar? För ungefär ett år sen började allt kännas helt hopplöst jag var då 15 år. Skolan kämpade jag mig igenom trots att jag mådde jättedåligt. Varje kväll grät jag mig till söms. Ingen i min omgivning visste hur dåligt jag mådde för att jag dolde det väl. Jag tänkte på att ta mitt liv flera gånger om dagen, men var samtidigt lite för feg för att skada mig själv så att någon skulle märka det.Ca tre gånger gick det så långt att jag skadade mig själv genom att skära mig i armarna vid pulsådern. Jag mådde så dåligt att jag kände inte ens hur ont det gjorde. Till slut berättade jag för två av mina kompisar hur jag mådde men de blev så chockade att de inte visste vad de skulle säga utan bara pratade bort det. Bara för att de blev så rädda så vågade jag inte tala om det för någon annan. De senaste två månaderna har jag mått bättre men ibland känns det som om allt håller på att falla ihop, det är så otroligt jobbigt att prata om! Därför har jag inte sagt något till någon. Vad ska jag göra? Jag vill inte må så här dåligt?

---

SVAR

Det allra viktigaste att göra i din situation är att så snabbt som möjligt sudda ut din olyckliga och negativa erfarenhet du fick när du berättade hur du mådde för dina två kompisar. Du gjorde helt rätt som berättade, sen kunde ju varken du eller dom egentligen rå för att det gick fel. Blir man chockad är det inte så mycket man kan göra åt saken. Men nu till det allra viktigaste: Du ska välja ut någon annan att berätta det för så snabbt som möjligt!!! Och denna gången råder jag dig att försöka med någon vuxen, så du slipper råka ut för samma sak igen. Och allra bäst är det nog om du pratar med någon på närmaste ungdomsmottagning, eller skolkurator, eller skolsköterska, eller någon annan som har sånt här som sitt arbete. Skulle det vara så att du har slutat skolan kan du ändå alltid vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun och fråga hur du ska bära dig åt för att få någon att prata med. Troligtvis finns det någon där som kan hjälpa dig såsom en kurator eller psykolog, eller så kommer de att kunna hjälpa dig med att få komma till någon som du kan få prata med. För det är precis det som du ska fråga efter; någon som du kan prata med om dina problem. Så illa som du har mått och fortfarande mår ibland är MER ÄN TILLRÄCKLIGT för att du snarast ska gå och be att få prata med någon. INGEN MÄNNISKA ska gå och må så dåligt som du, utan att åtminstone ha någon att berätta det för..!!! Det är därför som det finns sådana som jag, personal på ungdomsmottagningen, skolkurator, skolsköterska osv. Vårt yrke går ut på att hjälpa och stötta såna som du. Man behöver inte vara ”värsting” eller schizofren och höra röster för att få hjälp av oss. Glöm inte det, när du sitter och funderar på om du ska följa mitt råd. Och glöm inte att du definitivt inte är ensam om att känna som du gör.

Ibland kan det vara bra att skriva några rader om hur dåligt man mår på ett papper, som man tar med sig när man går och söker hjälp. Kanske låter det lite töntigt, men jag har själv sett hur det har hjälpt killar och tjejer som inte fixat att snacka när dom väl tagit sig till exempelvis ungdomsmottagningen. Då har dom istället bara lämnat fram sitt papper.., och fått hjälp att komma igång med att snacka.