snälla hjälp mig ut ur den här mardrömmen! för tre år sen träffade jag en jättetrevlig kille som var från irland. Han jobbade delvis i Sverige och på Irland. Vi började dejta men efter 2 månader tyckte han att det var läge att berätta för mig att han har flickvän. Jag vägrade mer kontakt. Det gick ett antal månader sen tog han kontakt med mig igen och sa att han gjort slut med sin flickvän, att hon inte är "the one". Jag accepterade det hela och vi började dejta igen, inledde ett förhållande. Jag var så kär. Mina föräldrar vägrade all kontakt med honom och tyckte att det var en dålig ide att han inte var rätt person för mig, att han var omogen etc. ! Distansen var jobbig men jag var lycklig med honom. Snart så fick jag jobb i England och han hittade ett oxå. Efter 1.5 år tillsammans, 2 månader innan flytten till England, just efter min födelsedag som vi firadepå Öland….kom det ett brev på posten. 13 sidor där han berättade att han aldrig hade gjort slut med sitt ex, att de vart sambo i 5 år och att det har varit jättesvårt att göra slut. Men nu hade han äntligen berättat för henne om mig och att han vill leva ihop med mig och de gjorde slut. Han ville rensa sitt samvete med det här brevet. Jag kommer ihåg att sjönk ihop på golvet och blev liggade hela dagen och kvällen. All denna tid trodde jag att han bodde med sina föräldrar, alla dyra klockor jag skickade till deras adress, alla presenter och kort…medan han var med henne. Men jag älskade honom och han ringde upp mig och sa att han förstår om jag inte vill men att han ser sin framtid och barn med mig. Jag var ledsen och sårade men ville försöka. Vi båda flyttade till england, dock inte som sambon, det var lite för mkt efter allt. Vi träffades varannan helg. En Stor del av tiden med honom var underbar. Vi planerade ett liv ihop och namn på barnen. Jag fick aldrig svar på varför han aldrig valde mig när han var så säker på mig. Jag var fortfarande sårad, rädd och svarsjuk. Han gick ut en hel del, medans jag försökte anpassa mig till livet i England och det var en chock. Jag kände mig inte lycklig, jag kunde inte beskriva varför. Jag ville ha honom men jag var inte lycklig. Tyckte att han inte brydde sig tillräckligt eller försökte förstå att jag har bytt land språk kultur. Jag blev sjuk och han ringde inte, utan sa att jag var dramatisk och skämtade bort det hela. Jag startade flera bråk och gjorde typ slut, men sen åkte jag flera mil för att få tillbaks honom, för jag älskade honom. Vi hade det riktigt bra emellan bråken men det hela krossades sönder för 3 månader sen. Jag blev rasande när jag fick reda på att han åkte till en kvinnliga kollega mitt i natten för att hålla henne sällskap då hon var uttråkad och jag hade spenderat hela dan med honom och han tittade på fotboll. Vi började gräla över telefon. Riktigt hemska saker sa vi till varann under 3 månaders tid, men innerst inne hoppades jag ändå på en lösning att han skulle förstå min osäkerthet. Att vår kärlek var starkare och att han skulle hjälpa mig o känna mig som den enda för honom. Det blev inte så, jag blev kallad en neurotisk sociopat bara bryr sig om sin karriär, han sa att han hatar mig. Jag ringde desperat flera gånger och grät per telefon. Sen fick jag ett email om att han har bestämt sig för att det är slut, att han inte älskar mig tillräckligt för att vara med mig. Vi hade ingen kontakt i 2 månader efter det emailet. Jag har mått pyton, gråtit konstant sen det hände. För några veckor sen trodde jag att jag var ok , när min vännina kontaktade mig om att mitt ex har vart inne på min email och facebook och skickat svar på hennes meddelande till mig. Varför…han ville ha mig ut ur sitt liv , jag bad på mina knän om att han skulle ta mig tillbaks men han sa att han inte kan förlåta de elakheter jag har sagt och sen går han in i min personliga sfär, varför…varför kunde jag vara tillsammans med honom trots sveket men han inte kan förlåta några ord sagda när vi båda var arga…varför Igår kunde jag inte sluta gråta på jobbet, jag trodde att han trots allt älskar mig och om jag åker till Irland för att träffa honom kanske vi kunde prata. Jag älskar honom fortfarande. Jag skickade sms till hans bror för att fråga om hjälp, fick som svar att mitt ex inte vill träffa mig att han reser runt irland just nu. Snälla hjälp mig ut ur den här mardrömmen, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska komma över det hela. Jag orkar inte mer! Jag har analyserat ch analyserat , vad har jag gjort för fel, försöker förstå varför han inte vill vara med mig. Jag är 27 år och jag är i en mardröm. Jag orkar inte mer. Förlåt för långt email! Snälla vad ska jag göra

---

SVAR

Hej!

Det är inte lätt att svar på din fråga. Det finns många frågor att ta tag i. Det bästa vore om du träffar en terapeut ett par gånger. Men jag försöker att svar lite grann och bollar tillbaka ett antal frågor.

Min första fråga är - varför är du så otroligt fixerad vid honom? Då svarar du såklart - för att jag är/var kär. Men vad är då kärlek? Just nu verkar det som att ingenting smäller högre i ditt liv än att få vara ihop med en kille som ständigt ljuger, sviker och har lite svårt för att ställa upp när det verkligen gäller. Stämmer det någorlunda, eller?

Kan det vara så att du är besatt av att få tillbaka honom för att då får du ett berg av bekräftelse av att du är värd något, du är speciell. Det låter nästan som en tävling som du vill vinna. Du vill få/vinna tillbaka honom. Det är klart att jag förenklar en hel del. Men pröva tanken, kan det vara så?

Du skriver att du var sårad, rädd och svartsjuk. Din kille tyckte att du mest brydde dig om din karriär. Hur tänker du kring det här? Säg att din kompis berättar för dig att hon varit ihop med en kille i 1,5 år men att hon ofta känner sig sårad, rädd och svartsjuk. Vad skulle du ge henne för råd? Säg att din kompis kille kommer till dig och berättar att förhållandet fungerar inget bra för tjejen (din komis) är rädd, sårad och svartsjuk väldigt ofta och lägger ner jättemycket tid på sin karriär. Vad vill du säga till honom.

Tillbaka till frågan om kärlek. Vad förväntar du dig av ett förhållande? Sätt dig ner med en kompis och gå igenom det. Låt kompisen gå igenom sina tankar också. Gå framför allt igenom hur ni tänker kring att utveckla sig själv i ett parförhållande. Finns det några gränser och varför? Prata om hur hur vardagstristessen ser ut och hur man fördelar hushållsuppgifter. Det mesta av ett förhållande består av vardag men det tänker man kanske inte så ofta på i förälskens stormvirvlar.

Det känns som om du skulle behöva fokusera på dig själv just nu. Vem är du egentligen och vad vill du göra? Skit i det där med killar ett tag. De riskerar bara att du tappar bort dig själv. Ibland händer det att främst kvinnor, men också män, förlorar sina starka sidor och sina talanger i jakten på bekräftelse av en partner. Du är något alldeleles fantastiskt i dig själv. Du är en världsmästare. Glöm aldrig att du är en världsmästare, en världsmästare på att vara den du är. Av alla 6 miljarder människor finns det ingen som besitter exakt dina talanger och egenskaper. Det finns ingen kopia. Det finns en sång där refrängen lyder

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du.

Till sist, som jag skrev i början borde du träffa en bra terapeut. Kolla av med kompisar om det vet någon. Kommer du till Stockholm kan jag kanske hjälpa dig att hitta rätt. Du behöver en professionell hjälpare som kan reda ut dina tankar. Det kanske kan räcka med några samtal. Jag vet inte. Det kan upplevas som dyrt, jag vet inte vad det kostar där du befinner dig, men det kan vara välinvesterat.

Varma lyckönskningar med att ta hand om dig själv!
anders.hedman@fryshuset.se