Hej! Jag fick ätstörningar när jag slutade 8:an och har haft det tills ett halvt år sen ungefär. Det var i höstas 2009 då jag sökte hjälp på riktigt, ja hade pratat med kurator innan men "de va inte så allvarligt" då. vi jobbade mest med mitt självförtroende… Det har inte blivit så mycket bättre. Men i höstas så hade ja gått ner mycket i vikt, (ja vägde i somras xxkg och gick ner till xxkg och är 1.74cm lång) jag sa till kuratorn att ja inte klarar det här mer, jag vill bli frisk men nån måste hjälpa mig. Hon tog de på allvar och kontaktade mina föräldrar, vi tillsammans ordnade så jag hade övervakning på luncherna och 2 timmar efteråt (eftersom jag började att kräkas efter jag ätit i höstas med) Jag älskar att röra på mig, att träna och speciellt att springa. Jag brukade springa x km på 25 minuter och ÄLSKAR fortfarande känslan av att röra mig. Nu är det så att det har gått ca 4 månader sen "jag blev bättre" eller så pass bra att jag inte behöver övervakas, ja gick upp till normalvikt och "allt var bra". Jag började för nån vecka sen känna att det börjar komma tillbaka, tankarna och måsten. Jag kan inte stå emot den underbara känslan att kräkas efter mat, jag HATAR att vara mätt. Jag började springa 4ggr/v och gjorde det i 2 veckor sen rasade min vikt och jag fick dålig hjärt rhytm. Min mamma sa åt mig att bara träna varannan vecka 1 gång. Jag får panik över det och tränar iaf mer när hon inte är hemma. Mamma är sjuksköterska också vilket är väldigt jobbigt för hon har sån koll på mig. Just nu när det börjar komma tillbaka igen så är det skola igen, på loven brukar ja alltid må bra och ja vet att skolan påverkar mig mycket. ja ser folk där som är smalare än mig och måste slå dem. ja hatar min kropp. Mamma är på semester nu i 3 veckor och ja känner att när hon inte är hemma tappar ja kontrollen direkt för hon har bra kontroll på mig. känns som om ja aldrig kan klara mig själv. Jag går just nu sista året på gymnasiet och känner att efter gymnasiet kommer allt detta släppa för när ja går där måste jag sträva efter att vara pinnsmal. Men ja vill helst överleva till studenten. snälla hjälp mig. jag vill må bra och kunna träna utan att få spel och känna att ja måste springa för gå ner i vikt. ja vill kunna äta mat, för ja vet att man itne blir tjock av mat, man måte ha mat för att överleva. ja vill kunna äta en lunch, middag utan att kräkas upp det….. fan jag har redan varit här innan, ja vill inte tillbaka i detta skit. VAD SKA JA GÖRA? tacksam för svar

---

SVAR

Hej underbara kämpe!

Jag hör att det är tufft, verkligen.
Jag hör också att du vet att du behöver ta hjälp för detta.
Jag rekommenderar varmt att du berättar för din mamma hur det ligger till så att hon vet. Det är oerhört tungt att bära på en sån här hemlighet. Jag rekommenderar att ni tillsammans sätter er ner och går igenom ätstörningsenheterna som ligger på http://www.abkontakt.se under "här kan du få vård" och söker er till närmsta enhet. Det är en del väntetid, ibland upp till 3 månader innan man ens får komma på ett första samtal så gör detta nu så att du kan få hjälp under sommaren.
Hör av dig till abkontakt om du behöver stöd och detta gäller även mamman din.
Kom ihåg att en ätstörning är en sjukdom. Alltså behöver man vård för att komma ur den. Så gå inte längre med detta ensam och i tysthet låtsas inför mamma och övriga. Säg som det är, be om hjälp. Så att du kan starta ditt vuxna liv genom att gå ur skolan och ta ansvar för din hälsa och ditt psyke.

All värme och styrka på vägen!

Stor kram, Catherine