Okänd
Annat
Hej, jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig – eller om jag ens behöver göra det. Men jag mår helt enkelt inte så jätte bra alltid. Det känns verkligen som om jag har hamnat nere i en stor grop som jag inte kan ta mig ur. För att fatta mig kort, jag tränar tennis på hög nivå och sen ett år tillbaka har jag fått en defekt med mina stämband som gör så att de stängs när jag anstränger mig. Detta har påverkat mig så att jag har haft svårt att andas när jag gjort fysiska aktiviteter och därför har min kapacitet inom tennisen minskat avskyvärt! Innan tränade och tävlade jag mycket, men tävlar gör jag knappt längre. Om jag inte känner mig tvingad. Därför att jag tycker det är så jobbigt, psykiskt att förlora matcher som jag vet att jag skulle ha vunnit om jag inte hade fått mina problem med stämbanden. Jag vet inte heller om tennisen är något för mig längre, känner enorm press på mig men när jag väl står där på banan så vet jag att jag hör hemma där. Men tillbaka till min grop! På senare tid har jag varit deprimerad till och från och jag vet egentligen inte varför jag är det. För jag borde inte vara det. Jag har en underbar familj, underbara vänner. Men ändå så är jag det och då kan jag bli ännu mer deprimerad för att jag tycker att jag borde inte vara deprimerad. Det känns som om alla dagar bara flyter ihop med varandra, allt är sig likt och jag har hamnat i ett äckligt ekorrhjul som bara snurrar på och jag är där inne och försöker så gott jag kan hålla jämna steg. Jag är bara så trött på allting och på alla! Jag blir även som sagt arg på mig själv för att jag känner mig deprimerad – för jag har det bra, otroligt bra. Jag vet inte vad jag ska göra, eller vart jag ska vända mig. Om jag ens behöver vända mig. Jag har inte pratat med någon annan om det här för jag tycker att mina "problem" är som en droppe i havet om man jämför med andra barn och vuxna. Men nu på senare tid har jag verkligen insett, jag kan inte fortsätta såhär. Det går inte. När jag åker till skolan på morgonen är jag nere, mitt humör går upp lite framåt dagen då jag umgås med mina underbara vänner men sedan när jag tar tåget hem igen så sjunker mitt humör, ju nämnare mitt hus jag kommer. Det kan ju inte vara meningen att jag ska leva såhär…
SVAR
Hej,
När man påverkas av något som gör att man måste välja bort något roligt och värdefullt, då är det inte så konstigt att bli ledsen och nedstämd. Det är inget att skämmas för och det betyder inte att du har ett dåligt liv.
Du beskriver att du har underbara vänner och en bra familj. Ta vara på det! Be om hjälp. Våga prata om hur du känner. Det går alltid att tänka att "andra har det värre", men man kan inte tävla i ledsenhet. Det här påverkar ju dig och gör dig nedstämd.
Om du inte mår lite bättre av att prata med vänner och familj kan det vara en bra idé att gå till t.ex. ungdomsmottagningen och prata med en kurator.
Visningar : 156
