user-image
Okänd
Annat

Jag är en tjej på 15 år som har en fråga, eller har egentligen flera men börjar med den här i alla fall: Är det fel av mig att prata med mina närmaste vänner (ca. 3 stycken som ALDRIG skulle berätta för någon annan) om mammas och mina problem? De gånger hon har fått reda på att jag gör det blir det flera timmars bråk, där hon skriker och gråter helt hysteriskt och jag sitter tyst, försöker dölja min ångest, försöker låta bli att få dåligt samvete och vänta på att hon ska bli klar. Det kan ta från halv 6 på kvällen till klockan 11. När jag säger ifrån eller visar mina känslor på något sätt alls blir hon ännu mer upprörd. Jag bor tillsammans med henne och min låtsaspappa (som förrut brukade vara lite medlare i våra bråk, men nu bara tar mammas parti). Pappa är alkoholist, slog mamma när de bodde ihop och har sårat mig så många gånger. Flyttade därifrån med hjälp av BUP när jag var 9, träffar honom varannan lördag. Det är även problem hemma med att hon har alldeles för höga krav på mig gällande allting. I skolan har jag t.ex. helt grymma betyg (290 av 320 poäng), men det är inte bra nog. Om jag gör minsta lilla sak fel (missar lite smuts när jag diskar eller ngt liknande) kan det bli ett bråk – om jag inte bara typ hittar på att "Förlåt, jag är verkligen ledsen. Det ska inte hända igen.". Det är likadant för min låtsaspappa. Fattar inte att han inte har flyttat för länge sen – han som kan. Mamma har varit sjukskriven i 10 år pga. depression. Hon har precis börjat typ arbetsträna igen, men hon verkar inte försöka på riktigt. Hon jobbar 2-3 dagar – sen är hon "sjuk". Hon bara typ ligger på soffan och tittar på tv och har såååå ont i huvudet och mår sååå dåligt ända tills hon vill göra något kul. Jag har ångest nästan hela tiden när jag är hemma, somnar aldrig före klockan 3 på natten för att jag lyssnar ifall mamma och min låtsaspappa börjar bråka. Hör till saken att jag är fruktansvärt rädd för bråk, skrik och gråt pga. pappa, så det känns ju perfekt med den här familjen. Jag vill bo på internatgymnasium men mamma säger att hon aldrig förlåter mig om jag flyttar innan jag är 18. Nu har jag varit äckligt nära att bara sticka i flera veckor. Jag vet att det inte löser någonting, men nästa gång vi bråkar kommer jag packa lite grejer och åka till någon kompis. Jag har många vänner som skulle låta mig bo hos dem, åtminstone för ett tag. För att få en paus liksom. Jag vill bara bort härifrån, men det är ju inte "tillräckligt dåligt" för att det är någon idé att gå till typ soc eller något. Jag har försökt ta upp allt det här med mamma vilket bara resulterar i mer skrik och gråt. Jag vet att mamma älskar mig mer än något annat och det är det som gör det så svårt. Ibland när vi bråkar säger hon att hon borde sluta älska mig och typ slänga ut mig, och jag önskar nästan att hon skulle göra det. Då skulle jag i alla fall kunna be om hjälp och bli tagen på allvar… Men, men, så blir det nog inte. Har du något tips på hur jag kan göra?


SVAR

Hej,

Jag tycker inte att det är fel att du delar med dig av dina tankar till dina vänner. Om det är något som känns jobbigt i livet, så vill man ofta få prata ut.

Kanske är det så att din mamma har väldigt höga krav på sig själv, sin familj och sin omgivning. När hon får reda på att du pratat om era bråk så skäms hon och mår dåligt. Det är förstås jobbigt för din mamma, men det är inte ok att hon lägger över det på dig - du har inget ansvar för henne.

Jag tror att ni alla behöver hjälp och stöd, för det är inte meningen att du ska må så dåligt hemma att du vill rymma hemifrån.

Jag skulle vilja prata mer med dig, så om du vill kan du lägga till mig på msn: helena.meyer@fryshuset.se

Visningar : 315