user-image
Okänd
Annat

Jag kan försöka kortfatta det här men misstänker att det kommer bli ganska svårt. Mina tankar är väldigt röriga och det är svårt att sammanfatta det här. Men jag ska försöka! Jag är en 15 årig tjej som har en super bra familj, super bra vänner och super bra pojkvän. Jag har det inte på något sätt dåligt och har alltid vart ganska jämn i humöret även om jag precis som alla andra haft sämre dagar då och då. Men på senaste tiden så mår jag väldigt ofta dåligt, helt utan anledning. Jag misstänker ju såklart att det hänger ihop med hormoner med tanke på att jag är tonåring osv. Men det har pågått i några månader nu och då jag tror att det är påväg bort så återkommer det alltid. För att komma till saken, jag kan vakna och vara irriterad och känna mig sämst i världen. Sen går jag tex till skolan och då försvinner humöret (delvis för att jag alltid bjuder till när jag vistas bland andra) men så fort jag kommer hem ifrån skolan så blir jag sådär igen. Men oftast ännu värre då, jag blir jätte ledsen och hatar mig själv. Jag är intresserad utav bild, foto, design mm och gillar att vara kreativ men jag kan knappt ägna mig åt det längre då jag har jätte höga krav på allt jag gör. Så fort jag försöker göra något har jag ett mål eller en bild för hur det ska vara och när jag upptäcker att jag inte når målet eller "bilden" blir jag förkrossad och ger upp. Jag söker fel ibland allt runt omkring mig för att sedan skylla dem på mig, även om jag innerst inne vet att det inte är mitt fel. Det gör mig såklart ledsen att alltid behöva se ner på sig själv för att jag "gjort något fel". Jag kan knappt göra saker utan att dra slutsatser att jag är sämre eller sämst. Och det har lett till att jag slutat göra eller undvika saker där jag måste behöva uppleva det här sen. Jag mår ibland så dåligt så att jag bara ligger ner i sängen och är ledsen / irriterad och orkar inte göra något för resten av dagen. Jag kan inte ta kritik ifrån tex lärare för även om det inte är det minsta negativit menat om de säger något så tar jag jätte illa upp och tror att jag är dålig. Så om jag verkligen får negativ kritik eller om någon på något sätt kränker mig eller är elak blir jag krossad och kan må dåligt över det väldigt länge efter. Jag intalar mig själv att de har rätt även om jag kanske borde stå på mig och säga ifrån att de har fel. Jag funderar väldigt mycket och iaktar hela tiden männsikor för att försöka förstå mig på dem, detta har även lett till att jag ogillar människor överhuvudtaget och så fort någon är bättre än mig är jag sämst. Jag har skadat mig (skärt mig) och kan göra det utan att på något sätt tycka att det gör ont. Jag tycker det nästan är facierande med tex blod och anledning till att jag inte fortsatt göra det är att jag vet att även om jag mår dåligt nu så blir det bättre någon gång och då kommer jag ha kvar jobbiga fula ärr. Jag och min pojkvän brukar "mysa" men på senaste tiden (då jag började må så här) så har jag aldrig lust till det. Jag har börjar förlora känslor för saker. Det här humöret går verkligen i vågor och ibland så mår jag "normalt" dvs så som jag alltid gjort men helt plötsligt dras jag ner i det här humöret och jag känner mig så som jag försökt beskrivit ovanför. Humöret svänger jätte snabbt och som sagt ibland flera gånger per dag och biland kan det ha några dagars mellanrum. Jag kan inte rå för humöret och kan inte komma på något som kan bidra till humöret. Jag har pratat med föräldrar och vänner men de kan inte hjälpa mig för när jag mår dåligt spelar det ignen roll om alla skulle säga att jag är bra för jag tycker fortfarande att jag är sämst. När jag mår dåligt mår jag så dåligt att jag på något sätt vill ha hjälp med mitt humör men så fort det går över tänker jag "det var nog inte så farligt. jag överdriver nog bara". Jag har slutat prata med mina nära och kära om det här eftersom de redan vet om det och jag anser att det är onödigt att upprepa en historia om något som kanske kommer gå över precis då det börjat. Det handlar inte alltid om att jag hittat något "fel" eller att jag känner mig dålig utan humöret kommer ständigt iaf och då mår jag bara dåligt. Nu har jag nog upprepat en hel del saker och det är nog ändåså inte allt. Men jag skulle vilja höra dina tankar om det här även om det är rörigt.


SVAR

Hej!

Det låter jobbigt att pendla i humöret så mycket, och det låter som att du tänkt mycket på det här.

Det är svårt att veta vad det är som händer inom dig egentligen. Kanske är det något med hormoner, som du själv skriver. Kanske är det en liten tanke, en orkeslöshet eller någon annan känsla som överväldigar dig. Kanske är det nrmalt för åldern och kommer gå över, eller så kanske det finns hjälp att få.

Du skriver att du har väldigt höga krav på dig själv och att du får det svårt att ta emot kritik, även positiv sådan. Ett steg på vägen kanske blir att försöka komma på varför du har så höga krav på dig själv. När började det? Vad tror du händer om du sänker dina krav? Om man aldrig är nöjd med sig själv så känns nog saker ganska snabbt meningslösa, och precis som du skriver så riskerar det att inte kännas roligt att göra saker som man tycker om.

Jag skulle rekommendera dig att prata med skolkuratorn eller skolsköterskan. Många tror att kuratorn enbart är som en psykolog, men kuratorn är bra på saker som vart man kan vända sig vidare för att få hjälp. Om det är någon rubbning i hormoner så kan man ju få hjälp med det, och det kan göra stor skillnad för dig. Om du går dit kan du förklara att det verkligen är jobbigt och ändrar hela ditt liv.
Kurator finns även på ungdomsmottagningen.

Om du vill kan du också lägga till mig på msn: helena.eriksson@fryshuset.se

Visningar : 496