Jag kan som du förstår inte sätta en diagnos då jag inte är en läkare men jag råder dig verkligen att söka hjälp för detta. Du har brottats länge med olika former av tankar och handlingar och det är en farlig väg du vandrar på. Att du dessutom vill ut och "springa bort det" är en högljudd varningsklocka på att du möjligen har en ätstörning.
Jag vill att du tar någon form av hjälp. Det finns olika former och jag ber dig fundera över om vilken form av hjälp du känner skulle kunna passa dig. Vore det att i första taget ta kontakt med en samtalskontakt så kan du hitta en sådan genom tex skolan (skolkurator), hos ungdomsmottagningen eller genom Bup (barn och ungdomspsyk). Om du känner att du behöver yterliggare hjälp så tveka inte att kontakta en ätstörningsenhet. Alla dessa ligger på http://www.abkontakt.se.
Berätta gärna för någon vuxen du har förtroende för om detta så att du kan få stöd och råd på vägen. Du kan också få en mentor genom ABK om du behöver (står mer på hemsidan).
Du har gått igenom mycket kan jag höra på bara den korta text du skrivit. Det är inte ovanligt att en ätstörning etablerar sig under en sådan påfrestning som det varit för dig att flytta till fosterfamilj och sedan hem igen. Så kom ihåg att det inte är ditt fel att du drabbats. Utsätts vi för stress och inte mår bra under lång tid så hittar psyket ett sätt att hantera ångest till slut. Nu är det dock viktigt att du tar tag i detta så att du inte hamnar djupare i detta.