Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 2 år och bott tillsammans lite mer än drygt ett år. Första halvåret var underbart, vi kunde inte slita oss från varandra, när han var på jobbet skickade han alltid små gulliga sms och berättade hur mycket han älskar mig och saknar mig. Han var världens bästa, tog hand om mig, jag tyckte själv att han sa alldeles för ofta hur mycket han älskade mig och kunde inte låta bli att pussa på mig. Jag frågade en gång om jag fick gå ut och träffa mina kompisar, jag fick aldrig göra det för jag "skulle kunna vara otrogen", "jag vill bara träffa dom för vi ska dricka", "jag kan kunde vara hemma med honom istället". Så all min kontakt med vännerna försvann. Senaste månaderna har han blivit som en annan människa, han ber och bönar om att jag ska gå ut och hitta på något med mina vänner, han säger aldrig att han älskar mig, om jag ringer blir han arg för "jag kan aldrig låta honom vara ifred". Det började med att vi slutade ha sex, 2 gånger i månaden händer det om jag har tur. Jag känner mig avvisad, ful och att jag inte räcker till. Jag har berättat det för honom men han verkar inte lyssna och säger att han växt ifrån sånt och att det inte är kul längre. Jag har köpt sexiga underkläder, kärleksspel och sexleksaker (har dock aldrig fått prova något av de.) Ingenting funkar, nu har han slutat krama mig, pussa mig, kan inte ens sitta brevid honom i soffan längre för jag "mosar honom" och jag blir bort puttad. Kan också nämna att han bara är ett halvår äldre än mig. Han har börjat kalla mig saker som jävla fitta och dumma hora, får också höra att jag har inga intressen, jag har inga vänner, jag är dum i huvudet, det är fel på mig, jag städar SKITdåligt osv… Dock händer det bara när han är riktigt arg, förstår inte vart min fina pojkvän tog vägen? Har ett monster krypit innanför skinnet på honom? Jag har gråtit minst en gång om dagen i 3 månader, jag har försökt allt men han pendlar mellan att göra slut och att inte bry sig. Jag vill inte att det ska ta slut, ibland verkar vi ha det så bra. Har sagt till honom att det enda som behövs för att jag ska vara glad är att han ger mig en kram när han kommer hem från jobbet, inte puttar bort mig och säger "flytta på dig, jag ska skita." Nu är han aldrig hemma längre, jag har inte kvar mina vänner, har ingen jag kan prata med. Får en känsla av att han inte har växt upp än. Det enda han bryr sig om just nu är sina bilar, sin cross, sina vänner.. speciellt en kille som han träffat, dom beter sig som om dom vore nykära. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har byggt upp hela mitt liv här med honom, har ingenstans att ta vägen om det skulle ta slut. Behöver hjälp med att få honom att se mig igen, och uppskatta mig. Finns hur mycket mer som helst att säga, men känner att det räcker nu.

---

SVAR

Hej,

Tack för ditt långa mail.

Det du beskriver är en situation som inte är ok på något sätt.

Det första jag vill säga är att det inte är ditt fel på något sätt. Av din beskrivning så blir det så tydligt för mig att vad du än gör, så är det fel. I början fick du inte gå ut och träffa dina vänner - nu är det ditt fel att du inte har några.

Det här är inte något som drabbar bara dig, utan många många andra tjejer och kvinnor.

Det är svårt att veta vad det beror på, för er relation har inte varit jämlik från början, utan han har bestämt hur saker ska vara. Kanske har han träffat någon annan tjej nu? Eller så är han helt enkelt inte kär i dig längre.

Försök att ta ett allvarligt samtal med din pojkvän, men du måste också hitta någon som DU kan prata med, någon utomstående. Det kanske känns väldigt konstigt, men du kan vända dig till en kvinnojour och prata med dem i telefon eller maila. Även om din pojkvän inte slår dig så beter han sig illa och det skadar dig och gör dig ledsen. Du behöver någon att prata med som kan stötta dig och vara ett bollplank i den här situationen.

Lägg gärna till mig på msn: helena.meyer@fryshuset.se

Ta hand om dig!

Du skriver att du har kommit ifrån dina vänner, men kanske blir de glada om du hör av dig?