Hej! Jag är en 16 årig tjej som gav mitt liv till Jesus för bara några veckor sedan, och det är bland det bästa jag gjort. Det är ju liksom, han dog ju för min skull så varför skulle jag inte tro på honom. Och det känns också bra att veta att det finns någon som älskar mig för den jag är, och inte för hur jag ser ut eller vad jag lyckas med i livet. Men det är en sak som jag tycker är jobbigt. Och det är att jag vågar inte berätta för min familj eller släckt att jag har blivit kristen. Det känns som att dom kommer stöta ut mig eller nåt eftersom alla nästan är ateister, och då menar jag verkligen ateister. Dom tycker allt verkar löjligt och helt konstigt med kristendomen och allt. Jag har sagt till mamma att när jag går på ungdomsmötet eller gudstjänster att jag bara går för att jag gillar att vara med personerna som är där. Och det gör jag, men jag går också för att jag vill vara med Jesus och Gud. Det stället är ett ställe där jag kan slappna av och få vara mig själv, och kan få ro och tid att vara med andra kristna vänner. Så, vad tycker du jag ska göra? Jag har verkligen ingen aning, jag vill berätta men samtidigt inte. Snälla hjälp mig!

---

SVAR

Hej!

När jag läser din fråga så ser jag också vad du tycker är viktigt med din tro och med kristendomen. Du skriver att det känns bra att veta att det finns någon som älskar mig för den jag är, och inte för hur jag ser ut eller vad jag lyckas med i livet. Det är en mycket viktig och bra bild av kristen tro du förmedlar. Du skriver också att ungdomsmötena och gudstjänsterna är ställen där du kan slappna av och få vara dig själv, och där du kan få ro och vara med kristna vänner. Om någon i släkten frågar varför du går till kyrkan så kan du svara: Där blir jag älskad för den jag är. Jag kan slappna av och få vara mig själv. Dessa anledningar borde alla som vill dig väl stötta.

Om de börjar ställa frågor om hur det kan finnas en god allsmäktig Gud i en ond värld eller någon annan fråga som innebär att du måste ställas till svars för hela kristendomens historia så behöver du inte svara. Det räcker med att säga: Vad tror du själv? Eller ett, jag vet inte. Du kan också säga att jag har också många frågor som jag inte har något svar på. Ett bra sätt att kunna dela svåra frågor på är att diskutera det man inte är tvärsäker på. Diskutera istället sånt man undrar över.

Det blir lätt så att man som troende måste förklara och svara på en massa omöjliga frågor. Ibland säger jag till människor att du får väl fråga Gud själv. Jag kan inte komma med svaret på dina frågor. Det måste du finna själv. Det är ofta sökandet som är själva meningen och inte svaret.

Om någon frågor vad du gör nuförtiden så prova med att svara den du har mest förtroende för. Om de frågor varför, så svara: Om du hittar ett ställe där du känner dig älskad, får slappna av och vara dig själv skulle du inte vilja att gå dit? Du går också på mötena för att vara med Gud och Jesus. Jag uppfattar det som att vara med Gud och Jesus är att vara älskad. Har du väldigt kritiska släktingar så kan du kanske undvika att använda kristna termer. Det är ofta orden som de hakar upp sig på och inte innehållet. Är det någon som frågar hur kan du vara älskad av någon som inte finns. Då kan du svara, tja, kan man bevisa att kärlek finns överhuvudtaget? Kärlek går inte att bevisa. Men de flesta tror på den ändå. Kärleken kan också vara ett ställe att leda diskussionen till istället för att prata om synden, skulden och försoningen. Det blir ofta väldigt svårt att samtala om dessa klassiska kristna termer med någon som inte vill tro.

Kärleken, slappet och att få vara sig själv, håll fast vid det. Du behöver inte basunera ut att du har blivit kristen. Men fortsätt gärna samtalen med mamma om det känns bra. Det är också viktigt att dina kristna vänner inte tvingar dig att välja mellan släktingarna eller oss. Så gör ingen som i grunden vill dig väl. Var rädd om dig själv och din tro. Du är värdefull, glöm aldrig det. Gå med Gud...

Vänliga hälsningar
anders.hedman@fryshuset.se