Du grät när du skrev detta och jag gråter när jag läser detta. Känner igen så oerhört mycket i det du skriver.
En sak ska du ha klart för dig. Du är långt ifrån feg eller onormal. Det blir sådana här tankar när man under lång tid utsätts för terror hemma. Det är ju den plats man ska vara trygg på, hämta kraft av.
Du ska helt klart ta hjälp. Iväg till socialen och ta det där samtalet. Du måste helt enkelt kämpa för din rätt till ett bra liv. Inte ge upp utan ta upp till kamp.
Jag vet att det finns massor av alternativ. Tex att man kan hamna längre fram i bostadskö om man behöver en lägenhet (billigare lägenheter som man kan ha råd med även om man har ett jobb med en låg lön). Det finns en väg ut men den är inte döden utan att kämpa dig till ett bra liv. Tro mig!