Hej! Jag har sen ca ett halvår tillbaka börjat svälta mig för jag tyckte jag såg för tjock ut. Mest att magen putade. Jag vägde ca xx kg och var/är 170 lång och när jag började och hade som mål att gå ner till xx, xx. Men eftersom mamma och pappa märkte allt detta tog de kontakt med skolsköterskan som började prata med mig. Då hade det gått ca 3 månader och jag hade gått ner till xx kg. Skolsköterskan började ge mig något som liknade ett shema på vad jag skulle äta mm. Jag pratade med mamma och började skärpa mig lite fastän jag hade ångest för allt jag åt. Mamma visste om det och det gjorde skolsystern också så de tog kontakt med en kurator som jag fick prata med. Nu under sommaren är det ganska lungt med både kuratorn och skolsystern men jag har fortfarande mamma och pappas blickar på mig. Jag mår så himla dåligt av detta pch gråter mig till sömns jätte ofta. Jag vill bara att alla ska låta mig vara. Det var ganska länge sen nu som mamma pratde med mig om detta men det känns inte som om hon förstår riktigt hur jag mår. Hon vet ju att jag får ångest men säger ändå typ att en macka mer eller mindre spelar väl ingen roll. När jag säger att jag inte vill ha mer och går i från bordet blir hon lite sur på mig och pappa blir det ännu mer. Men jag vill inte äta mer an jag själv vill! Sen är det också skolsköterskan, hon pratar med mig med sån ledsam röst och det känns inte som hon vill hjälpa mig, mer som om hon vill sätta dit mig. Snälla, hjälp mig

---

SVAR

Hej kämpen!

Jag förstår att det är påfrestande hela situationen. Någonting som du inte får glömma är att du är inne i en process. När man går i terapi och kämpar för att må bättre så är det upp och ner. Kom alltså ihåg att du är duktig som är sann emot dig själv och som kämpar på!

När det gäller mamma och pappa så ta ett snack. Be om ett möte (så att du inte börjar skrika på dom när det väl händer att de tjatar. Man blir mer tagen på allvar om man talar sansat och vid avtalad tid). Berätta att muttrande kommentarer knappast kommer göra ätandet lättare utan att du istället vill att de ska bemöta dig annorlunda.
Sen är det så här. Så länge du avstår från att äta den där mackan så kommer din mamma behöva kommentera det för att du ska få i dig den tills den dagen du mår bättre och äter den utan att någon säger åt dig. Be om stöd på ett annat sätt. På ett sätt som skulle Hjälpa dig att få i dig den. Tänk ut hur detta sätt skulle kunna se ut. Om det är genom att peppa dig, uppmuntra dig eller vara tysta (men då får du se till att äta mackan självmant!)

Samma sak med skolsköterskan, berätta att det inte känns bra när hon pratar med den ledsamma rösten. Be henne tala till dig som hon gör med andra människor. Människor tänker tyvärr inte alltid på att det lägger till med en ton som man själv kan uppfatta som kränkande eller anklagande, tjatande eller vad det nu är.

Berätta vad DU behöver av din omgivning!
Kämpa på! Det går att bli helt frisk!

All värme och styrka, stor kram Catherine