Hej! Jag tror inte att jag har någon ätstörning.. jag kan tänka i dem banorna ibland tror jag. däremot tänker jag nu att jag kanske skulle vilja gå ner ett par kilon för att jag har fått en jätteknäpp tanke. För ca ett år sedan då jag var mycket smalare sa en person till mig att jag var så äckligt smal att om man kastade en boll på mig så skulle mina höftben punktera den… självklart var inte det jättekul att höra och jag gick sedan upp ett par kilo då jag faktiskt fick höra att jag var mycket snyggare då, men nu har alla mina kompisar slutat säga att jag är så himla smal så det känns lite som om man är påväg åt andra hållet istället. Fast jag vill ju inte att dem ska tycka att jag är äcklig, men jag är helt enkelt inte nöjd Jag vill ju vara smal. jag är 175 cm och väger ca 60kg det är väl normalt? Förra året mådde jag skitdåligt, jag trodde inte att just ja kunde må så. helt plötsligt skönk mitt självförtroende till botten och självkänlan var inte direkt på topp heller, Jag drack faktiskt lite innan en skoldag för att se om det blev annorlunda, men jag visste ju att det var så fel så däreför blev jag bara ännu deppigare, min lärare märkte tydligen att jag mådde dåligt så hon kontaktade kuratorn som vi gick till tillsammans sen faktiskt. Däremot kändes det bara ännu jobbigare efter att ha varit där och hon var bara jobbig och satt och pratade om saker som inte alls hörde till. Jag är så himla rädd att allt detta ska komma tillbaka eftersom jag vet att jag inte släppt allt än, det sitter kvar i mig och jag vet att jag kommer känna så igen så fort nåt går dåligt för mig. Allt detta hänger ihop på något konstigt sätt,’ Jag vill bara veta vad jag ska göra. skulle bli jätteglad för svar.

---

SVAR

Hej tjejen!

Så oerhört insiktsfull är du. Som inser att om du inte går till bottnen med problemet så kommer det komma ingen och igen när livet blir tufft. Att du tar till maten när du mår dåligt. Mitt råd är, ta detta på allvar. Sök dig till en annan kurator, nån som du funkar med. En sådan kan du hitta tex via ungdomsmottagningen, Bup om man är under 18 år eller vuxen psykiatrin.
Väldigt många tänker "men inte kan väl jag söka hjälp, jag är inte sjuk nog..."
Men det är precis det man ska. Innan det blir så jobbigt att det tar flera år att komma ur, innan det blir så jobbigt att man inte klarar skolan, tar till alkohol osv.

Du är värd att få må mycket bättre så ta hjälp!

Stor styrkekram, Catherine