Jag har så många funderingar. Över livet. Om döden och dess evighets sömn. Jag är rädd, ofta rädd. Rädd för att leva och rädd för att dö. Rädd för att leva därför att världen är hemsk med ondska och elakheter, orättvisa och lögner, hat och svek och sjukdomar. Jag tänker ofta. Gärna för mycket. Kommer min bror bli lycklig? Kommer min mamma någonsin bli lycklig? Kommer jag? Döden. Det är min största rädsla. Tar allting bara slut? Alla minnen. Allt. Borta? Bara sådär? Varje kväll kommer tanken, och rädslan kryper tätt intill mig och jag ryser i hela kroppen, och om jag har tur får jag inte panikångest och om jag har tur fäller jag heller inga tårar, utan somnar skönt till tonerna av den musik som ger mig trygghet. Jag är inte religiös. Jag är döpt, jag är inskriven i svenska kyrkan. Mer än så är jag inte. Jag vill tro. Jag önskar att Jesus var min trygghet. Bibeln. För då hade jag nog inte varit lika rädd för att dö. För att leva. Jag tror att meningen med livet är att finna lycka. Och att finna ro, i sig själv. Att inte dö med ånger, att inte dö med ängslan. Att dö lycklig. Att ha funnit lycka. Lycka för mig är min mamma och min bror. Min familj. De är de ända jag egentligen bryr mig om. Om de är lyckliga, är jag lycklig. Och att ha en livskamrat att bli gammal med. Det är också lycka. Och ibland tror jag, att lycka för mig kommer när jag först finner min tro. Att jag ibland lever för att finna Gud. Finna ro. Nu, för mig, låter detta helt vansinnigt. Fast jag känner det. Någonstans. Inom mig… tror jag. Jag pratar aldrig med någon om sånt här djupt. Aldrig. En präst känns så… sjävklart att vända sig till. Ni borde ha svar på så mycket, tänker jag. Till en som mig som har så många tankar. Jag har väl egentligen inte ställt någon fråga. Men jag hade verkligen uppskattat nåt form av svar. Skönt att skriva av sig iallafall. Tack.

---

SVAR

Hej!
Ledsen att de tagit så lång tid.
Döden är min största rädsla. Hur ska man finna ro och trygghet? Varför finns det så mycket ont i världen? Det här är dina första frågor.

Jag tror att alla bär på någon sorts rädsla för döden. För en del känns det oftare och starkare än för andra. Du är inte ensam om din rädsla. Men det är ingenting vi brukar prata med varandra om. Det finns ingenting som är så definitivt och som vi samtidigt vet så lite om som döden. Det är klart att det inger en respekt, en rädsla eller en panik.

De bibliska berättelserna vill ge oss mod att leva trots all osäkerhet som finns runt omkring oss. Det finns två korta bibeltexter som jag tycker om och som handlar om livet kring döden. Det ena kommer från en av Bibelns mest pessimistiska författare och det hittar man i Gamla testamentet i Predikaren kap 12 vers 7 (Pred 12:7): "Stoftet återvänder till jorden sitt ursprung och livsanden återvänder till Gud som gav den." Den här texten säger att kroppen blir till jord när vi dör. Så fungerar det biologiska kretsloppet. Men så finns det en livsande. Den som är själva personen. Det unika med varje människa. Vad livsanden är går inte att precisera. Den är något mer än kroppen. Den är något mer. Ungefär som kärleken som inte låter sig fångas med ord utan är något mer än man kan sätta ord på. Denna livsande återvänder till Gud som gav den. När vi andas ut vårt sista andetag så får livsanden komma hem. Jag vet inte om det går att förstå. Men jag tycker om den här bilden.

Den andra lilla texten är hämtad från Lukas evangelium kap 20 vers 38
(Luk 20:38). Jesus säger: "Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande." När man sätter ihop Predikaren med dessa ord från Jesus så andas de en sorts förtröstan, trygghet. Vi kan aldrig gå bort. Till slut kan vi bara komma hem igen.

Rädslan för döden kan också handla om att skiljas från de man håller kär eller för att missa en massa spännande saker med livet. Svaret på det är att alla kommer att missa en massa spännande saker i livet. Ju mer vi sneglar på vad andra har desto mer kommer vi att missa. Vet du att ingen kommer någonsin att uppleva exakt vad du upplever. Ingen kommer skratta det skratt du skrattar och gråta den gråt du gråter. Kanske gör det din rädsla bara större att veta att du är alldelels unik och att ingen kommer kunna sätta samma avtryck på den här jorden som du. Jag vill säga att du inte kan missa en massa spännande saker för det mest spännande i ditt liv är du. Du är fantastisk! Du är bäst! Ingen kan krama din mamma och din bror som du. Du är ett under, ett under av tankar och känslor och ord och av liv. När du går ut idag och tittar på de vackra höstlöven så kan du passa på att tacka för allt det vackra som finns runt omkring dig alldeles gratis. Tacka för att du själv är så fantastisk. Vem är det du ska tacka? Det avgör du själv. Tacka livet. Tacka din mamma. Tacka den du kallar Gud. När man lever med tacksamheten som livshållning blir livet bara rikare och rikare. Och vad som än händer så har du alltid med dig din rikedom. Det kan vara i form av minnesbilder, känslor, låtar, kramar, dofter, texter eller något annat.

Till sist, prova att prata med någon du känner. Det är inte så konstigt som du kanske tror. Prova att ta kontakt med kyrkan, prästen där du bor. Det kostar aldrig någonting att prata med en präst och så har prästen en absolut tystnadsplikt. Du kan också gå till kyrkan och be om att få ett nytt dopljus och tända på kvällen. Dopljuset påminner om att det finns någon som har övervunnit döden. Berättelsen om Jesus säger att livet är starkare än döden, kärleken större än ondskan och ljuset övervinner mörkret. Man kan alltid hämta ett nytt dopljus när det har brunnit ned. Det är också gratis.

Varma hälsningar
anders.hedman@svenskakyrkan.se