Hej! Har det lite jobbigt hemma…och vet inte längre vad jag ska göra. Det är såhär sen jag gick i 3an(?) har det varit kaos hemma. Min 4 år äldre bror har adhd och kan ibland bli ganska våldsam och slåss. Om han t ex börjar slå min lillebror så är det alltid jag som måste lugna ner honom. Det är jobbigt eftersom jag själv är rädd för honom…min egen bror…. Pappa och mamma gör ingenting åt det. Det känns som att det är jag som alltid måste ta ansvar för att han inte ska göra någon illa. Eller för några år sen var dom på bup med honom, men dom sa att dom inte kunde göra något åt hans beteende om han inte ville det själv. Mamma och pappa är inte hemma så mycket heller, dom jobbar hela tiden, dom tar fan med sig jobbet hem också…. kan aldrig släppa det Och ganska ofta blir det jag som måste laga middag till familjen när dom inte är hemma. Trots att jag har äldre syskon är det jämt jag som måste ta hand om allt när föräldrarna är borta. Det är mycket i skolan nu och jag ska hinna med mina träningar också (tränar 11 ggr i veckan). Orkar inte med allt mina föräldrar lägger på mig. Gick till kuratorn förut, för att jag hade fått en ätstörning. Direkt jag hade berättat det ringde hon hem till mamma och berättade, fast jag inte ville. Så nu vill jag inte berätta nånting för min kurator längre för att jag inte vet om hon kommer ringa hem igen. Fick inte något stöd eller hjälp av mina föräldrar när dom fick veta. Känns som att dom inte bryr sig. Men nu har jag nästan tagit mig upp från äs på egen hand. Och jag är glad över att kunna säga nu att jag tränar så mycket som jag gör för att jag tycker det är så himla roligt, och för att jag satsar på idrotten. För så var det ju inte förut. På allt det här är det en sak jag ofta funderar på. När jag var 3-7 år blev jag sexuellt utnyttjad av min andra, äldre bror. Älskar honom nu, han har ändrats och är världens bästa bror nu. Men ändå undrar jag hela tiden varför han gjorde som han gjorde? Blir så ledsen när jag tänker på det… och skäms över det. Allt det här är så jobbigt. Mina föräldrar förstår mig inte och lyssnar inte på vad jag säger heller. Säger max 5 meningar till dom varje dag. Vet inte varför men…jag har börjat göra mig själv illa nu. Det är som att det är en röst inne i huvudet som säger åt mig att skada mig. Ibland biter jag sönder insidan på munnen, bara för att straffa mig för att jag har ätit t ex. Även om jag inte är ute efter att gå ner i vikt eller något längre, så tycker jag det är jobbigt att äta. (men gör det alltid ändå för jag vet att jag måste för att orka träna) skär mig ibland också… det blir som att jag hamnar i en bubbla, och det känns som att jag egentligen inte är medveten om vad jag håller på med. Sen när bubblan "spricker" inser jag vad jag gör och slutar. Vet inte hur jag ska hantera allt det här?

---

SVAR

Hej,

tack för ditt långa och modiga mail.

Du har varit med om många jobbiga saker, och det låter som att du har det tufft nu också. Som barn ska man inte behöva ta hand om sina föräldrar. Du har hård press på dig själv hemma, där du behöver ta ansvar för hemmet och syskonen, samtidigt som du har skola och träning.

Du är stark som tagit dig ur en ätstörning! Du har all anledning att vara stolt.

Att du blivit utsatt för sexuella övergrepp är inget du ska skämmas för. Det är inte ditt fel. När barn utsätter andra barn för övergrepp handlar det om två offer. Dels du i ditt fall, men också din bror. Ingen av er mådde bra av det som hände.

Det jag tänker är att både du och dina syskon behöver hjälp i er situation. Din andra bror kan bli våldsam och det gör att du lever under konstant stress.

Som du har det ska ingen behöva ha det. Det är viktigt att du får stöd och hjälp, så att din ätstörning inte kommer tillbaka och så att du kan få må bra.

Om du vill kan du lägga till min msn som är helena.meyer@fryshuset.se Jag är online flera kvällar i veckan. Jag hjälper dig gärna vidare så att du kan få någon att prata med.