user-image
Okänd
Tjej ,17 år

Hej! Jag är en tjej på 17 år som har brytit ihop totalt, min värld krossas mer och mer för varje dag och jag orkar inte längre. Jag har aldrig skadat mig själv men var på väg att skära mig idag. Jag går hos BUP men vet knappt om det hjälper. allt började igen efter att jag träffade en 2 år yngre kille i 2 månader sen gjorde han slut, jag kände mig totalt misslyckad. Har sedan innan en fruktansvärd självbild. Min mamma orkar inte längre, hon blir arg och allt går åt helvete. Jag ägnar nästan hela min tid åt att gråta, därför drabbas skolan och jag går i andra ring. Jag orkar inte längre, mitt liv känns hopplöst och jag känner mig ensam trots att jag har vänner. Jag hatar mig själv. Jag kommer inte över mitt ex, har bara en konstant avundsjuka på tjejen han träffar nu trots att han fick mig att gråta mer än 75% av tiden vi träffades. Nu har jag bråkat med en kille jag träffade via nätet för 1 år sedan som jag blev jättebra kompis med och han har hus vid mitt landställe i skåne. Allt förstörs. Jag har planerat att rymma hemifrån till Vietnam för där vet jag att jag är trygg. Jag vet inte längre vad jag ska göra, jag håller typ på att bli sinnesjuk. Min nuvarande bup socionom har föreslagit vuxenpsykiatri, men min mamma säger då får du en stämpel för resten av livet, nej maria du får inte börja där. Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Jag måste ta mig härifrån långt,långt bort och hitta mig själv. För jag orkar inte leva här längre. Snälla hjälp mig.


SVAR

Jag förstår ditt problem att du har det jobbigt både hemma och i skolan. Jag tycker absolut du ska fortsätta bli överförd till vuxenpsyk. Det där stämmer absolut inte att man får en stämpel. Man behöver ju inte ens meddela att man går eller gått dit. Det kommer inte alls bli kvar resten av livet. Många fler än vad man tror går till vuxenpsyk av olika anledningar, man kanske nyligen separerat ifrån ett långt förhållande, inte ska man få "skit" för det hela livet bara för man behöver lite hjälp just då. Lyssna inte på dom som säger så.

Jag tycker du ska ta dina problem på allvar och faktiskt ta emot all hjälp som du kan få av både socionomen och av en läkare. Det som kan behövas är lite medicin och jag råder dig att ge igenom en KBT behandling samt jobbar med din självkänsla på olika sätt. Köp/låna Mia Törnbloms böcker om självkänsla, dom är superbra!

Tänk också på att vi alla blir dumpade och av med våra pojk/flickvänner förr eller senare. Det gäller alltså att kunna tänka på de fina stunderna man hade samt att tänka på att du kommer hitta en mycket finare person framöver. Du är bara 17 år, du har hela livet på dig att hitta någon pojkvän som faktiskt du trivs med och stannar kvar med. Tänk också på att tonåren är faktiskt en av de svåraste perioderna i livet, då hormoner och annat kommer in i bilden.

Med andra ord, fortsätt gå i terapin, var öppen för medicinering om så behövs och försök se framåt. Att du skulle flytta är inte någon garanti på att få det bättre/bra. Lev i nuet och njut, man vet aldrig vad som händer framöver. Se dom vänner och familj som du har, som kan ge dig stöd och den kontakt du behöver.

Visningar : 396