Jag har varit smal i hela mitt liv, men jag har alltid sett mig själv som normal tills två år sen (?). Men sen så tyckte jag att jag såg helt normal ut. För ett år sen började jag tänka på att min mage såg lite gravid ut, eller som ölmage typ. Men släppte det efter ett tag. För nån månad sen så slutade jag äta när jag var i skolan, och middagen hemma åt jag inge mycket alls, jag skyllde på att jag ätit så mycket lunch i skolan, som jag egentligen hoppat över. Men när det hållit på en vecka blev jag väldigt sjuk i influensa. Jag gick då ner 1 kilo. Och efter det började jag äta mängder av mat istället. Jag tänkte att tänk om någon ser? ( går i dansskola och dansar 12h/vecka. Eftersom man har tajta kläder var jag rädd lärarna skulle se.) Vad ska dom tänka om mig då? Jag trodde att dom skulle tro att det var min mammas fel, att hon inte märkte och stoppade det. Så jag började istället att äta hela tiden. Jag fick till slut tillbaka min tidigare vikt på xx kg, är 158cm. Men nu har jag slutat igen. Och när jag vägde mig (vägt mig varje dag de senaste året) såg jag att jag gått ner till xx,x. Detta var på kvällen och i morse vägde jag 4hg mer. Jag blev först glad och sen rädd. Jag kollade ner på mina ben och såg att mina lår var ovanligt stora, inte feta. Men större. Nu tänker jag, är detta bara något jag inbillat mig eller borde jag bli orolig för mig själv? HAr mått väldigt dåligt till och från från förra året då tre personer jag kände dog under bara septemer-november. (två av dem självmord) HAr även varit därför jag ville sluta äta. Att någon SKULLE se mig. Men nu gör jag det för att jag vill få bort gravidmagen. Känns så skönt att vara hungrig och lite yr, då slipper jag tänka på allt annat som hänt. Kanske ska tillägga att jag inte räknar kalorier åh sånt.Bara slutar äta, särskilt det med mycket fett och socker i.

---

SVAR

Hej fina!

Bra att du skriver. I dagsläget är du väldigt undervikt och jag hör att du inte alls mår som du ska. Du ger en väldigt bra ledtråd som det så ofta handlar om. Att man inte har känt sig sedd när man behövt. Men låt oss resonera kring detta. Är verkligen det bästa sättet att få dessa bitar tillgodo sedda genom att sluta äta? Att ta kål på dig själv? Att riskera att hamna i en sjukdom som kommer ta flera år att ta sig ur?
Det du behöver är att få bli sedd, få bearbeta det som hände med dina vänner, få kärlek, stöd, förståelse och tröst.
Jag rekommenderar varmt att du dels berättar för dina närstående hur du mår och hur du känner dig. Ta sedan kontakt med en samtalskontakt snarast. En sådan finns ofta på skolan i form av skolkurator eller på ungdomsmottagningen.

Du har rätt att sörja, att få vara arg, till hela känsloregistret. Men vad du inte får göra är att göra våld på dig själv. Du är värd mer än så!

Stor varm kram, Catherine