Hej. Jag tänker gå direkt in på sak. Min pojkvän har det väldigt svårt hemma. Hans pappa trakasserar honom och de andra familjemedlemmarna väldigt mycket. Vi har varit tillsammans i ett år och under det senaste halvåret har jag inte kunnat åka hem till honom eftersom hans pappa började skrika åt mig när jag var hemma hos min pojkvän och tog hand om honom när han var sjuk (halsböld, inget som smittar). Han blev förbannad på mig eftersom min pojkvän ville äta min grönsakssoppa som jag lagat åt honom istället för mat som han tagit med sig. Han började skrika och påstå att jag bestämmer över honom och tvingar honom att äta vegetarisk mat (jag är vegetarian) som svälter honom (han hade gått ner i vikt pga halsbölden men hans pappa valde att skylla det på mig trots att min pojkvän gått upp mycket i vikt när ätit veg.). Han försökte i princip kasta ut mig, han upprepade "jag kan bli väldigt arg" många gånger. Efter detta talade jag med min mamma om detta och hon ringde till honom, hans ursäkt var att han var stressad. Sedan dess har jag sagt att jag inte tänker sätta min fot där igen förens han säger förlåt. Jag blev väldigt ledsen och arg. Senast idag sa min pojkvän till sin pappa att han önskade att han kunde säga förlåt till mig så att vi skulle kunna umgås där hemma igen, men hans svar var att han inte tänker göra det. Hans pappa säger hela tiden till min pojkvän hur dålig jag är för honom, han påstår att jag tvingar honom till allt (vad han ska säga, göra, äta.. allt). Min pojkvän har fått stå ut med kränkningar under hela sin uppväxt. Och på grund av att min pojkvän börjat stå upp för sig själv (eller egentligen mer slutat att göra exakt vad hans pappa säger att han ska göra) har det bara blivit värre. Nu under vinterlovet när min pojkvän inte kunde somna så satte han på datorn för att kunna titta på någon tv-serie/film så att han skulle kunna somna lättare. Hans pappa sover ganska dåligt och brukar gå upp mitt i natten och kolla till honom, om han sover alltså. Han brukar göra det ganska ofta (regeln är fortfarande att han Måste stänga av datorn vid 10 på kvällen, även om han fyller 18 om bara en månad). Just denna natten nu så kom hans pappa upp när han satt där och blir riktigt arg. Han börjar då skrika åt honom (det brukar vara väldigt kränkande och hånande om hur han inte har något liv), sedan tvingar han honom att gå upp klockan 6 på morgonen och jobba på hans jobb. Min pojkvän får då nog och rymmer sedan hemifrån och tar första tåg hem till mig. Idag när hans pappa tillsammans med resten av familjen kom hem till min pojkvän som satt i soffan och tittade på tv, gick hans pappa in i tv-rummet och började klappa händerna åt honom väldigt sarkastiskt och berättade hur han hade hört att han blivit vegetarian. Min pojkvän stängde öronen när hans pappa stod och berättade för honom allt det dåliga med det, det är inte direkt snälla ord. Senare nu ikväll bestämde sig min pojkvän för att prata med dem. Men när han en halvtimme senare kommer upp till datorn igen hör jag hur han har gråten i halsen. Jag frågade hur det gick och han svarade "som vanligt". Han vill inte prata om det men säger att hans pappa sagt att så fort han fyller 18 vill han ha ut honom ur huset och sedan aldrig se honom igen. Han frågade mig om jag tyckte att han var en dålig människa, "min pappa säger det". Min pojkvän är den mest glada personen jag känner. Han är underbart sprallig och glad hela tiden och jag älskar honom så otroligt mycket. Det krossar mig att behöva se hur olycklig han blir av att behöva ta så mycket skit från sin pappa. Det förstör honom fullständigt, hans självförtroende var enormt svagt innan han träffade mig. Jag gör mitt bästa för att få honom att må bra, men jag börjar känna mig desperat. Snälla, vad ska vi göra?

---

SVAR

Jag blir väldigt ledsen att läsa din och pojkvännens problem. För det första så fyller han ju 18 och då har helt fria händer att frigöra sig helt ifrån hans far. Då rekommenderar jag att han kanske tar kontakt med socialtjänsten, där han kan få hjälp med eget boende. Dessutom kan han ju kanske bo hos dig tills vidare. Det är tyvärr många unga som har detta problem att man är oönskad som barn för föräldrarna. Kanske fosterfamilj är aktuellt för honom då? Du berättar ingenting om hur hans mamma är eller om hon ens finns i livet. Är dom skilda kan han väl bo hos mamman?

Det är svårt och tyvärr nästan omöjligt att ändra på en sådan person som hans far är. Det spelar liksom ingen roll hur man säger eller vad man gör utan han har sitt tänk och går inte att ändra på. Många pappor har ju även alkoholproblem och blir då aggressiva pga det. Jag vet själv hur det är, min far är på ett liknade sätt, skriker och skäller ut mig. Det är nu viktigt att ni alltså bryter mönstret som nu finns, dvs att han inte ska umgås med sin far. Jag vill ge dig beröm att du finns för honom och att du dessutom ställer denna fråga själv åt honom! Fortsätt stötta och finnas till hands för honom. Ni kanske kan vända er till ungdomsmottagningen där man kan få lite samtals terapi.