Okänd
Annat
Hej, jag mår så fruktansvärt dåligt nu. Idag är det tredje dagen som jag kommer hem från skolan och känner mig apatisk, jag kan inte göra någonting inget skolarbete, även fast jag vet att jag har mycket som jag behöver göra. Jag kan bara titta på tv-serier i flera timmar i sträck för att sedan gå och lägga mig och då börjar jag gråta och somnar gråtandes. Jag känner mig stressad även fast jag inte gör någonting. Jag har perioder då det här kommer och går brukar ibland när jag mår speciellt dåligt skriva ner mina känslor i en bok. Jag började skriva ner känslor i höstas när jag började skolan efter sommarlovet och har då skrivit ner mina känslor 1-2 gånger per månad. Jag har mina bättre perioder då jag mår bättre och jag är gladare och livet är en dans men när jag mår dåligt kan jag knappt förmå mig att gå upp ur sängen. Under sportlovet kom jag knappt ur sängen på en vecka endast när mina föräldrar engagerade mig och såg till att jag kom iväg till ett bibliotek för att skriva på en uppsats som skulle varit inne veckan inne var jag tvungen att gå upp. Jag har kompisar men känner att jag sakta men säkert håller på att förlora dom. Känner inte att jag kan vända mig till någon för att prata om mina problem för att jag känner när jag börjat prata med dom att de inte riktigt förstår mina känslor. Jag hade en vän som tog livet av sig för ganska så exakt ett år sen. Då förstod jag inte varför men jag gör det nu. Jag har själv haft tankar på att göra illa mig själ (välta en bokhylla över armen så att jag bryter den och slipper gå i skolan ett par dagar) Jag åker tunnelbana till skola och har haft tanken på att trilla framför den så att det ser ut som en olycka. Jag är rädd för två killar i min klass för att de är så dömande på något sätt verkar jag bry mig om vad de tycker. Vill inte det då jag egentligen inte tycker att dom är trevliga eller dylikt men på något vis är jag rädd för deras åsikter. Jag skulle aldrig klara att ta självmord för jag har sett vad som hände med min kompis familj och vilken smärta det orsakade dom. Skulle aldrig kunna utsätta min mamma för det. Men ibland känns tanken på att inte leva som en lättnad. Känns som om jag lever i en roll jag inte kan uppfylla, mår så jävla dåligt.
SVAR
Jag förstår att du har perioder då allt känns helt meningslöst. Jag tycker du ska utnyttja de bättre perioderna genom att försöka stärka din relation med dina vänner. Att ha vänner i ungdomslivet är det viktigaste som finns, som betyder allt. Det är viktigt att ha det stödet ifrån sin egen ålder. Försök även hitta nya vänner via nätet eller via klubbar/idrotter.
Jag tycker även det är aktuellt att prata regelbundet med en kurator. Det du också kan göra är att äta antidepressiv medicin så de mörka perioderna tonas ner och ligger på en någorlunda jämn nivå i ditt liv, så du inte får de värsta svackorna. Sen ska man ju såklart tänka på att livet är som en berg och dahlbana för alla. Ena dagen känns allt helt meningslöst då man inte ens vill gå ur sängen, men andra dagar som du berättar kan vara helt underbara. Men till skillnad ifrån dig så får du ganska stora svackor när just dessa dåliga dagar kommer.
Jag tycker du ska försöka hitta någon vuxen i skolan som du kan berätta sakerna för, kanske skolsköterskan, så du lättar lite av dina känslor och tankar. Det är jättedumt att hålla allt inom sig. Det leder till att en dag rinner allt över och man orkar inte ens ta tag i problemen för det är så mycket och så stora som man samlat på sig.
Det är viktigt att du skriver en lista på positiva saker som du gör och positiva egenskaper som du är. Denna lista kan du sätta upp där du ser den varje dag och då intalar du dig varje dag om dessa positiva saker. Det är viktigt att påminna sig om att man har ett eget värde, men alla är värdefulla på sitt eget sätt.
Du kan vända dig till ungdomsmottagningen som ger bra samtalsterapi. Jag tycker även du ska berätta mer för dina föräldrar, som förälder vill man skydda sitt barn mot onda saker, men hur ska man kunna göra det när man inte vet om problemen? Tänk vilken maktlöshet dom har när de inget vet..
Du berättar om självmord och jag tycker du har väldigt sunt förnuft av att inte göra något sådant, eftersom du vet om hur mycket hemskt man lämnar ifrån sig till resten av alla. Att du vill skada dig är inte någon bra ide, tänk vilka ärr du ska leva med resten av livet. Vad ska man säga till sina kommande barn när man är stor? Skriv av dina känslor och tankar som du gör, tycker du kan skriva oftare än bara 2-3 gånger i månaden. Samla inte för mycket känslor innan du skriver. Jag skrev dikter när jag var inne i min depression.
Det är alltså hög tid att berätta för någon mer i din närhet. Om man ingenting säger, då är det också noll chans att det blir bättre, för man kan inte hjälpa sig själv i den situationen.
Visningar : 322
