Okänd
Annat
hej jag har ett ganska jobbigt problem. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Är en tjej som är väldigt duktig i en sport, är med i landslaget o så o då krävs det ju att man satsar stenhårt. Började när jag var tre så det var väl i princip aldrig mitt egna val, nu vet jag inte vad jag vill längre. Mina föräldrar pressar mig hårt och lyssnar inte på vad jag säger när jag tar upp frågan om att ta uppehåll eller sluta. De bokar in mej på extra täningar varje vecka utan att fråga mig först, o om jag sedan protesterar eller blir sur, blir de arga o undrar om det är det som är tacken för att de ställer upp för mig! jaadu det är tacken för att de inte lyssnar på mig. Går nu i nian, när jag gick i sjuan mådde jag väldigt dåligt psykiskt, skar mig o ville dö i princip varje dag( ofta i smaband med träningen eller när jag var med min familj), mina föräldrar fick reda på vad jag gjorde men brydde sej inte så mycket. samtidigt började jag äta mycket godis som tröstätande. Mina föräldrar började klaga på att jag var för tjock o att jag behövde gå ner i vikt för att lyckas bättre i min sport. det gjorde ont att veta att de tänkte så om mig I åttan började jag strula till det, först bara testa röka, sen börja röka varje dag, jag sa till mig själv att det är ju bättre än att äta godis, eftersom jag inte går upp i vikt av att röka, men jag fick sämre kondition o de gick inte bättre på sporten. Vid nyår hittade mina föräldrar ciggaretter o de blev så klart sura, jag ovade sluta men fortsatte ett tag till, fast rökte inte lika ofta. Mådde fortfarnde inte bra psykistk eftersom pressen från mina föräldrar på att jag skulle vara bra i skolan o i sporten var höga, jag orkade inte med det. fick tips om att man mådde bättre om man rökte på,så testade det också. gjorde det cirka 10 ggr eller något. Min mamma hittade sprit i min väska och jag förstår att det gjorde henne besviken, några månader efter så hittade hon marijana. Hon hade ett seriöst snack med mej o jag förstår att hon var väldigt arg på mig, jag försökte snacka med henne om att jag mådde dåligt, men hon sa att det gör väl alla o sen passerade det ut genom andra örat. jag skämdes mycket. det gick ett tag o jag undrade om hon älskade mig, när jag var liten sa hon alltid att hon alltid skulle älska mej oavsett vad som hände, men det kändes inte som hon gjorde det, hon hade inte heller sagt det på typ ett år.Jag frågade henne varför, hon sa för att hon kanske inte gjorde det… Det gjorde så ont. har skött mig bra nu i nian, mått lite bättre o så också, varit mindre bråk hemma också. Men nu har det börjat igen, mamma o pappa bråkar hela tiden, mycket om mig,de snackar mycket om att jag måste äta mindre bli smalare(är egentligen inte tjock, har mycket muskler o lite underhuds fett, väger 57 kg) tävlade en tävling i helgen, det gick inte så jättebra förstå deltävlingen så efter det bråkar mamma o farsan, sen blir pappa väldigt högljud o skriker till mig: nu fan bantar du fattar du inte att du förstör mitt liv! Blev jävligt sårad.. Han har tidigare hotat att han o morsan kommer skiljas o att det i så fall är mitt fel, han har gjort det i lägen när jag har varit ledsen o sagt att jag vill sluta i sporten eller när mamma varit sur för att det gått dåligt på nån träning… Jag vet inte vad jag ska göra! Har haft självmordtankar nu i några veckor, skulle vara så skönt att slippa allt, samtidigt vill jag inte göra mina vänner illa.. Vore tacksam för svar mvh en deppig tjej
SVAR
Jag känner igen det där problemet, med föräldrar som inte kan acceptera att man tappat intresset/motivationen till sin sport och att bli kränkt för att vara tjock eller få skulden till bråk. Det vanliga är att dom själva känner sig misslyckade som föräldrar om de inte tycker du blivit något "bra", så problemet är orsakat ifrån deras egna problem egentligen. För att slippa ta tag i sina egna problem, som skjuter dom över problemen på dig.
Det viktigaste du kan göra inför dina föräldrar att ligga lågt ett tag, dvs inte börja provocera dom eller liknade. Jag menar inte att du alltid ska gå med på det dom säger, om du nu bara väger 57 så är det absolut inte något tal om att banta, eller du uppger ju inte din längd men antar att du fortfarande faller inom normal vikts klassen. Som föräldrar kan dom aldrig tvinga dig till att fortsätta en sport
Det jag tycker du ska göra är att börja gå i terapi, en vuxen samtals kontakt som du kan ventilera dina tankar med. Du kan vända dig till antingen skolkurator eller till ungdomsmottagningen. Det är inte helt omöjligt att soc kan hjälpa dig med stöd och eventuellt annat boende så länge. Försök även prata med dina vänner så du kan få stöd ifrån dom i din egen ålder. Det sämsta du kan göra är att hålla alla tankar och känslor inom dig, det skapar problem och kaos för dig.
Du ska vara stolt över att du kommit så långt med sporten och jag förstår att du tappat suget efter sporten nu när du blivit äldre. Det du själv kan göra också är att öva upp din självkänsla, så du lättare kan ta att de ser ner på dig.. Det finns böcker ifrån Mia Törnblom om det. Det är inte ditt fel till orsaken för bråken, det är dom själva som har problem i relationen. Så länge din kropp inte är någon hälsofara och att du själv mår fysiskt bra så är det ju inga problem. Men en daglig promenad mår du bara bättre av, med kanske musik i öronen. Det rensar en hel del tankar ska jag säga dig.
När det gäller dina självmordstankar ska du ta allvar på dom tankarna.. Det måste du snabbt få hjälp med så dom inte utvecklas och blir större. Självmord är aldrig någon lösning, som du dessutom sa, så är dina nära och kära något man får tänka på.
Visningar : 321
