user-image
Okänd
Tjej ,15 år

jag har länge tänkt på saker som anorexi och bulimi och varit väldigt fixerad av min kropp och vikt. Jag har tom tagit några tester om bulimi (jag vet att man inte ska lita på dem 100% ) men de har visat att jag troligen har en dålig relation till mat och att jag borde vara vaksam. Nu nyligen så var jag och min familj i turkiet och de sista dagarna var jag lite sjuk men blev bättre dagen före vi skulle åka hem, problemet var bara det att jag inte ville äta. Jag kände att det var okej att vara utan mat ett tag men sen åt jag normalt igen. Men då vi var vid flygplatsen så åt vi snabbmat och jag blev äcklad och gick genast in på wc:n och spydde upp det. Efter resan så har jag tänkt mycket på det men jag har inte gjort någonting på några veckor (utom att träna). Nu nyligen så läste jag om någonting som heter partiella syndromet och jag kände nästan genast igen mig och jag börjar bli väldigt orolig för jag vill bli psykolog då jag blir stor och då kan man ju inte ha haft ätstörningar då man var yngre. På samma gång så är jag också rädd att jag inte har det och så kommer alla att tro att jag är uppmärksamhetsberoende. Alla sidor skriver ju om att man ska prata med sina föräldrar men vår familj är i svårigheter just nu för min brors bästa kompis dog nyligen och jag vill inte att man ger mindre hjälp till honom (som han verkligen behöver) bara för att jag kaanske har ätstörningar.


SVAR

Hej fina du!

Det är tvärtom, de allra bästa psykologerna är sådana som själva gått igenom svårigheter. Jag har flera vänner som gått igenom ätstörningar och annat i sitt liv och idag hjälper andra som psykolog på ett oerhört bra sätt. Dom har ju själva en djupare förståelse vilket gör dom framgångsrika i sitt yrke inte tvärtom.
Givetvis är det en tragedi att din brors vän har dött och jag förstår att du inte vill "ta plats" men det behöver du göra, det här kan inte vänta. Ingen kommer tro att du har uppmärksamhetsproblem. Tvärtom har du ju fram till nu backat när du egentligen behöver ta plats och få hjälp för att vara så hänsynsfull mot familjen. Det är viktigt att du får hjälp. Berätta för mamma och pappa och ta kontakt med Bup. Oavsett om de kommer fram till att det är en ätstörning som står i full blom eller inte så behöver du få hjälp det kan jag skriva under på.

Kom ihåg att du är värd att få må bra och är värdefull!

Stor varm kram, Catherine

Visningar : 182