På sista tiden har jag börjat bry mig mer och mer om vikt och utseende. Jag har alltid tyckt att det vackra hos människor finns på insidan och under största delen av mitt liv skulle jag inte ha kunnat bry mig mindre om mitt utseende. Av någon anledning känner jag inte längre att ”vacker på insidan” räcker för mig. Kanske är det för att jag inte trivs med mig själv varken när det gäller personlighet eller utseende. Nu vill jag gå ner i vikt. Jag vet att det inte är hälsosamt och när någon kommenterar att jag inte äter tillräckligt eller att det ser ut som att jag bantar skrattar jag bara bort det. Istället för att känna att ”jag är normalviktig så jag borde kunna äta som jag vill” så känner jag snarare att eftersom att jag är normalviktig (och inte underviktig) så måste jag vara noga med vad jag äter för att inte bli tjock. Jag har börjat undvika att äta vissa saker (t.ex. yoghurt eller fil, smör, olja…) och när jag äter känner jag ofta att jag inte borde ha gjort det. Jag vill träna, dels för hälsans skull men också efter maten för att kompensera för det jag har ätit. Problemet är att jag skäms över hur jag ser ut och är så rädd för hur andra ska uppfatta mig att det är jobbigt att ens gå utanför dörren. När jag inte orkar gå ut på en promenad får jag oftast ångest och börjar (omedvetet till en början) att riva upp mina händer, naglar etc. Inget farligt, det blir inga djupa sår utan mest små märken… Men jag skulle gissa på att det ändå inte är så hälsosamt? Det som är så konstigt är att det inte är likadant hela tiden. Jag har perioder när jag nästan inte äter någonting och är ute på promenader hela tiden samtidigt som jag har andra perioder när jag säger till mig själv att det inte spelar någon roll, när jag äter mängder av godis eller mat för att sedan ligga i en säng eller en soffa och må illa. Perioderna när jag äter kan också vara längre utan några problem innan jag faller tillbaka i samma mönster igen. Det finns tillfällen när jag känner att jag skulle behöva hjälp, speciellt eftersom att det är svårt att hantera det här ovanpå en massa andra problem. Samtidigt känner jag väldigt ofta att jag inte är sjuk överhuvudtaget. På ett sätt så tror jag också att jag är rädd för att söka hjälp. Jag är rädd för hur folk kommer att uppfatta mig, att åtminstone en person kommer att se vem jag verkligen är och att de, inklusive mig själv kommer att se att jag inte förtjänar någon hjälp. Jag är också rädd för att saker kommer att förändras, att personer i min omgivning kommer att förändras och att min vardag kommer att förändras. På ett sätt är jag rädd över att förlora kontrollen. Jag känner iofs inte att jag har någon kontroll nu heller men jag är rädd för att, om jag skulle vilja, så skulle det vara omöjligt att få tillbaka det liv som jag hade innan jag sökte hjälp. Vad ska jag göra? Orkar inte mer.

---

SVAR

Hej fina du!

Vilken oerhörd självinsikt du har!! Du beskriver så bra det som så många tänker.

Jag hör att du vet vad som egentligen är viktigt i livet men just nu har svårt att "hålla fokus". Ofta blir det så när man inte mår bra inuti och har låg självkänsla.
Jag tycker absolut att du ska ta hjälp för det här innan det går ännu längre. Ett bra sätt att få hjälp och att kunna komma vidare till tex en ätstörningenhet om det behövs är att gå och prata med en kurator hos ungdomsmottagningen. Kika på umo.se och hör av dig till dom. Tänk inte så som så många gör att problemet är för litet eller att man inte är smal nog eller inte mår tillräckligt dåligt eller liknande utan det är ansvarsfull av dig att söka hjälp och ju fortare du gör det ju fortare kan du få tillbaka fokus på att vikten inte är viktig och att du är värdefull och underbar precis som du är!

Stor varm sommarkram, Catherine