Hej. Jag vet att jag behöver hjälp men jag är rädd. Jag har så många problem att jag inte visste till vilken av ni experter jag skulle vända mig till. Men ätstörningarna är det största. Nu har det gått så långt att jag har blivit deprimerad p.g.a detta. Jag har inga vänner, ingen lust att börja gymnasiet i höst. All lycka försvann. Förra året fick jag influensa och åt väldigt lite och märkte att jag gick ner i vikt. Fick en kick av det och har fortsatt sen dess. Vikten har gått upp och ner. Är 162/163 och vägde som minst 49. Jag vet, jag är inte underviktig. Är som ett monster, och min nuvarande vikt vet jag inte, vågar inte kolla. Har precis hetsat och spytt så den kan visa vad som helst. Ingen vet om dethär och ingen behöver veta heller. Men är så jävla trött på allting. Vet inte vad som kom först, ätstörningarna eller deprisionen. Eller jag kanske inte ens har en ätrstörning? Har iallafall inte fått en diagnos på det så jag vet inte vad jag ska kalla det. Min familj har tillräckligt med problem så det är bäst att låta dem vara ovetande. Orkar inte med nånting längre. Dagarna passerar förbi och varje dag har jag en ny kamp. Och varje kväll har jag nya tårar att torka. Om du har förslag på vad jag kan göra så snälla säg. Tack

---

SVAR

Hej underbara du!

Det är många som känner likadant. Man vet inte om ägget eller hönan var där först. Det blir lätt ett virrvarr av alla känslor och problem. Det är också oftast då psyket inte orkar och tar till en kontroll genom att säga till dig "bara du kontrollerar maten så slipper du all ångest". Problemet är att istället kapslas alla problem in i en ätstörning som man då i första taget måste få bukt med för att sen reda ut resten av sina problem.
Jag håller inte med dig om att du inte ska belasta din familj med det här. Tänk om du själv var mamma. Skulle du vilja att din dotter "skonade" dig med sina problem och led i ensamhet eller skulle du vilja att hon berättade så att hon kunde hjälpa dig vidare till vård? Det är ändå du som kommer göra jobbet, inte din mamma eller pappa. Jag hör att du redan nu har en idé om att du skulle vara något stort monster vilket inte stämmer med verkligheten utan bara i ditt huvud. Att du dessutom är deprimerad och tom kräks säger att det här har gått väldigt långt och att du behöver få hjälp snarast. Att du inte orkar med vännerna längre är också allvarligt men tyvärr väldigt vanligt när man mår så här. Jag råder dig varmt att berätta. Hör sedan av dig till en ätstörningsenhet där du bor. Alla enheter ligger på http://www.abkontakt.se

Du är värd så oerhört mycket mer än det här! Ta den hjälp som finns där för dig!

Stor varm styrkekram, Catherine