Hej, jag är en tjej på 15 år. Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas och jag har inga bra vänner,dom bryr sig inte om mig och dom kommenterar bara hur dålig jag är hela tiden och jag känner mig utanför. Min familj älskar mig inte vad jag märker, mina föräldrar bråkar bara jämt och min syrra kallar mig massa saker och jag känner mig så ensam och jag har ätstörningar. Jag är oftast deppad och det är sjukt jobbigt och jag har tänkt flera gånger på att ta självmord, för jag kan inte se någon ljus framtid och då tänker jag varför ska jag leva? Jag har inget att leva för. Jag vet inte vad jag ska göra, några av mina vänner vill att jag ska söka till bup men jag har så svårt att lita på vuxna och jag kan inte prata med dom. Det känns som om jag inte kan gå dit med detta, att det inte är något tillräckligt stort ”problem” och när det kommer till mina ätstörningar gör dom inte livet lättare, allt jag fokuserar på är att gå ner i vikt men mina föräldrar tvingar i mig mat, men när skolan börjar igen ska jag sluta äta. Jag vet att detta är ett allvarligt problem, men jag vill inte söka hjälp för jag vet att det aldrig kommer bli bra helt…men jag skriver ändå detta för att se vad du säger, så snälla hjälp mig!

---

SVAR

Jag förstår din känsla av ensamhet, det är en av de värsta känslorna man kan ha. Jag brukar tänka såhär, dom vännerna som inte bryr sig, som dissar problemen när man försöket prata ut, dom är bara att slänga i papperskorgen. Dom är inte värda din vänskap, rättare sagt det är inte värt att lägga energi åt sådana ytliga kontakter. Jag förstår att det känns tungt och svårt att hitta någon ny kontakt. Man kan hitta nya på olika sätt, bla via nätet eller börja i någon förening/klubb/idrott. Jag brukar även hitta på saker själv som normalt andra inte gör ensamma, tex bio, gå på stan, gå på teater, bara för att komma utanför hemmet så det inte blir så mycket tankar.

När det gäller tilliten till vuxna förstår jag att du har svårt med det, många vuxna är väldigt upptagna och uppe i sitt eget tyvärr. Men jag är övertygad om att du kommer hitta någon så småningom. Tänk dig att ditt liv är ett frö, inlåst i en kista, där nyckeln är försvunnen och för att fröet ska växa måste den ha ljus, näring, vatten och det får den om man öppnar kistan. Det jag menar är att dina problem kommer fortsätta läggas på lager om du inte börjar prata om dom, bearbeta dom i form av terapi. Dina vänner tycker jag gav bra förslag om BUP, utan min egen kontakt med dom hade jag inte varit vid liv idag, dom gör skillnad. Det hänger bara på att man får rätt terapeut/psykolog som man kommer bra överens med. Alla psykologer jobbar nämligen på olika sätt, så det kan hända man får byta nån gång.

Dina ätstörningar måste du ta väldigt allvarligt på, du måste vårda din kropp på ett bra och värdefullt sätt. Du kan öva upp din självkänsla genom att läsa självhjälpsböcker av Mia Törnblom, där du får träna på olika övningar som ska göra att du värdesätter dig själv mer. Jag hatar detta utseendefixerade samhälle, uteseendet är inte allt, personligheten är viktigast.

Du kan även vända dig till ungdomsmottagningen, där det faktiskt finns kunnig personal.

Jag tycker även du ska försöka ta ett snack med din familj igen. Det kan vara så att de inte riktigt förstått allvaret i din situation. Du kan skriva ett brev där du förklarar dina känslor, din ensamhet, dina svek som du känner ifrån vuxenvärlden. Att prata/gråta ut hjälper en hel del ska jag säga dig. Jag är övertygad om att din familj bryr sig mer än vad de visar att de gör.

Jag har ett klipp på youtube där jag vill visa hur självmord påverkar samhället och de anhöriga. http://youtu.be/3QC8ZnsdrlQ
Självmord är ALDRIG en bra lösning på problem, det är bara en feg undanflykt till att ta tag i allt.

Du kan även läsa mer om mitt arbete, där du även hittar mer info om tex ätstörningar http://antimobbning.wordpress.com