Okänd
Annat
Jag har under den största tiden i min skolgång blivit retad av killarna i klassen, och inte minst nu under de sista året. Dom har kallat mej dumma saker, och en kille har slagit mej gul och blå. Så i maj förra året skrev jag på facebook att jag tyckte det skulle vara skönt att dö. Självklart så såg min lärare de, så hon frågade mej vad jag menade med det. Jag ville inte säga varför, eller jag ville väl, men jag trodde inte att nån skulle orka lyssna, så jag sa bara att jag vi hade bråkat hemma och att jag då kände att jag ville dö. Visst de va ju sant, men de va ju inte allt. Min lärare blev "arg", och sa att jag aldrig fick skriva ut något sånt på fb, och att hon skulle ringa hem och brätta det. Jag ville inte det, men sa inget. Jag skrev inget mer på fb, utan började istället skriva på bilddagboken så att inte min lärare kunde se det, och ringa hem igen. Mina kompisar läste ju de, så en rast så snackade jag med två av mina kompisar. Jag bröt ihop totalt. Det ringde in, men jag hade bestämt mej för att gå in ändå, för att slippa skolkanmälan, en arg lärare, och lögner. När jag var inne så grät jag fortfarande, och läraren frågade vad det var. Jag vägrade att berätta. Hon fortsatte att tjata, men tillslut så gav jag med mej. Mina kompisar fick berätta. Dom sa som det var, och fröken ringde till mamma och sa "*******, har självmordstankar". Min mamma blev helt förstörd. Allt förändrades hemma. Jag fick börja gå och prata med skolsystern. Jag ljög. Jag berättade inte som det egentligen var. Jag slutade gå dit innan jullovet började (2010). Jag skrev ut ytterligare mer på bilddagboken, dock inte vad allt berodde på. Men den här gången så var det en tjej i min klass som sa det till våran lärare. Och jag visste inget. Men det var även en till som berättade. De var den där killen som brukade slå mej så att ja fick blåmärken. Han förändrades helt när han visste att jag mådde dåligt. Vilket lättade. Faktiskt jättemycket. Men istället så hade det börjat blivit jobbigt hemma, så jag fick gå till skolsystern igen. Och jag ljög. Jag slutade gå dit efter ett tag. Jag skickade ett sms till "killen", och berättade att de hade blivit lättare nu när han hade blivit snällare. Vi smsade en del, och jag började berätta en hel del sanning. Jag kännde att jag kunde lita på han. Vi smsade ganska mycket efter det, och allt kändes bra. Sen så blev de inte på ett tag. En dag så var jag väldigt deppig. Så min lärare frågade vad det var, jag sa att de var samma som förut, men den här gången fick jag börja gå till en skolkurator istället. Det kändes inte alls bra. Jag var inte ärlig då heller. Jag skrev på fb, men "anpassade" statusen så att inte min lärare skulle kunna se. "killen", började finnas där, och hjälpa mej igen. Allt blev så bra. Tills nu. Han blev kär i en tjej, och han förändrades. Han blev dum och kaxig mot mej. Jag blev det samma mot han, och det slutade med att han tog bort mej som vän på fb, och även blockade mej. Jag skickade ett sms och frågade varför, och han svarade "för att du är så jävla jobbig", och så skrev han att han sket i mej. Så jag har skrivit en massa sms och bland annat förklara att han har förändrats, han svarar att de beror på för att jag är så jobbig. Sen skrev jag att han betyder jättemycket för mej och att jag behöver han, och även att jag ångrade allt jag har sagt och gjort. Men han svarade inte. Nu har vi varit osams i flera månader, och jag känner att jag inte har någon kvar att lita på. Mina två bästisar har börjat på en annan skola för ett år sedan då dom började sjuan, vi har glidit ifrån varann, och sen dess så har jag inte haft någon sann vän, förutom "killen". Och jag har även nyligen skrivit en status på fb som gjorde jätte många upprörd, dom kallade mej idiot osv… Nu känns det som att alla hatar mej. Seriöst. Och dom som kallade mej dumma saker och så, dom går på den skolan som jag ska börja på nu efter sommarlovet. Jag kommer inte att ha någon att vara med, och jag har ingen att lita på. Men de jag menade var, "vad ska jag göra för att få "killen" att förstå att jag inte vill att han ska vara sur på mej, och att jag verkligen behöver han?". Jag vill verkligen inte att det ska vara såhär. Livet känns helt meningslöst. Vad ska jag göra? Tacksam för svar!
SVAR
Det är en väldigt intressant berättelse du har, då du nämner om att din tidigare mobbare senare blev din vän. Det händer inte ofta att man blir vän med sin mobbare.
Det finns bara en som förlorar på att ljuga som du gör och det är nämligen DU.Tänk så enormt mycket stöd och förståelse du skulle fått om du faktiskt berättade sanningen till de vuxna, som fanns där för dig. Det är väldigt många utsatta barn som inte ens får den chansen som du fick, deras omgivning bryr sig inte alls. Du kastade bort din chans genom att ljuga, det var inte så klokt. Men det kommer nya chanser, det är inte för sent att få bra stöd/hjälp. Jag tycker du ska gå till en kurator igen och bara gå dit och få ut dina känslor, samtidigt som du går bra tips. Tänk dig att ditt liv är ett frö, som är inlåst i en kista där det är mörkt och kallt. För att fröet ska kunna gro och växa behöver den ljus, näring, värme och vatten. Genom att öppna kistan får den det, dvs genom att berätta sanningen inför andra kan du börja bearbeta och gå vidare med det.
Det är inte lätt att ändra på andras beteenden, det är egentligen inte lönt att lägga ner energi på. Det jag menar är att hans beteende kommer fortsätta va samma. Lägg mer energi på att hitta vettiga människor som accepterar dig för precis den du är och som bryr sig. Börja i någon idrott/förening/klubb där du träffar människor i din ålder med samma intressen. Eller gå med i någon ungdomssajt där man lär känna nya kontakter.
Jag tycker även du ska utnyttja att du har en familj som verkligen bryr sig och är oroliga för dig. Vet du vad det värsta är en förälder tycker när den inte vet någonting om hur sitt barn far illa? Den känner en enorm maktlöshet, deras naturliga reaktion blir ju att de måste skydda sitt barn men hur ska de göra det, när de inte vet om problemet? Jag höll mina innersta och mörkaste tankar för mig själv och familjen fick inte ta del av det. Det ångrar jag idag att jag inte berättade något, då hade jag fått tidigare hjälp och stöd. Ta vara på dom! Är det svårt att prata direkt så kan du ju skriva ett brev med dina känslor och tankar.
Visningar : 238
