Hej. Jag och min pojkvän har lite problem. Det enda problemet vi har är våra stora bråk. Han har en diagnos liknande ADHD och när vi börjar bråka vräker han ur sig både det ena och det andra till mig. Att jag är en idiot, att allt är så dåligt, you name it. Jag gjorde en abort för ett tag sen, denna kan han dra upp ibland, ( det var med denna killen jag var gravid ) Min pappa har gått bort även detta kan han dra upp och påstå att jag inte ska må dåligt över det för att folk föds och dör, ingenting att må dåligt över ungefär. Han är otroligt svartsjuk också, sen om jag säger " jag älskar dig " till honom, kan jag få som svar, "nej det gör du inte men jag älskar dig med. " Det kan ju bero på att han har dålig självkänsla osv, men jag vet inte riktigt hur jag ska tygla allting. jag älskar honom över allt annat och vi har gjort slut innan, jag har mått så dåligt dom gångerna att jag har velat ta livet av mig ( en gång gick det så långt att jag skar mig ) Jag vill verkligen få det att fungera så hur ska jag göra ? Och hur ska jag lära mig att tygla våra bråk på rätt sätt så det inte fortsätter såhär? Tack!

---

SVAR

Min första tanke är, har du läst på mycket om diagnosen så du har mer förståelse för hans reaktioner? En stor orsak till många bråk kan vara okunskapen om diagnosen. Det gäller alltså att kunna veta hur man ska hantera dessa personer, så det inte skapar större problem än vad som behövs. Men kärlek är inte lätt, men det är bra att bråka i ett förhållande i måttlig mängd. Tänk hur tråkigt livet skulle vara om man tog varandra föregivet, inte bråkade och allt bara rullade på som vanligt. Det måste ju hända lite nya saker i livet.

Jag tycker du även ska titta på dom positiva delarna hos honom, gör dom större och få honom att känna att han är den där fina pojkvännen som du tycker. Det sägs att älskar man inte sig själv, så kan andra inte älska en heller, det lyser liksom igenom och personen bara slår ifrån sig all positiv kritik.

I ett förhållande krävs ju att det är båda personerna som anstränger sig lite extra för att få det att funka. Jag menar bara att ta inte på dig all skuld att det endast är du som ska anpassa sig efter honom. Att gå halva vägen var är bra. Sen tycker jag du borde lära dig lite mer att bara slå ifrån sig hans utbrott och inte ta det personligt mot dig, utan ha diagnosen som åtanke till det hela och stötta honom istället.