Jag förstår att det här är superjobbigt för er båda två. Jag måste dock berömma dig för att du är så insiktsfull och inser att det här inte har med henne att göra utan att känslan ligger hos dig och att du vill göra något åt detta. Ibland fastnar vi i saker som vi inte riktigt vet vad de bottnar i. Kanske har man som du säger en väldig rädsla över att bli lämnad så man nästan letar tecken på att ens farhågor ska besannas. Jag tycker att du ska ta lite stöd för det här. Gå till skolkuratorn eller ungdomsmottagningens kurator. Jag hör att du är superklok så det kommer inte ta dig många gånger att leta reda på vad det här bottnar i och sedan kunna jobba på en förändring.