SVAR
Hej fina du!
Du har varit duktig som idag sökt hjälp. Ibland tar det tid att inse att man mår så pass dåligt, man förnekar det gärna. Döm inte dig själv för det. Du har varit duktig som nu tagit hjälp.
Jag som själv varit sjuk kan bara uttala mig om hur det var för mig när det gällde ångesten. Jag minns att för mig tog det längre tid att bli fri ifrån tankarna och känslorna än det gjorde att bli frisk i kroppen. Vad jag har förstått så är inte det ovanligt. Jag tror att du måste påminna dig själv om att det tar tid men att du är på rätt väg. Ett steg fram, två bak. Nu är du i behandling och har tillgång till terapi förmodar jag. Prata prata prata. Försök att hitta andra uttryckssätt för ångesten än att gå tillbaka till ätstörningen eller andra destruktiva beteenden. Jag minns att jag försökte öppna upp mig för omgivningen och tillät mig själv vara ledsen, skrika och prata, tröstas av omgivningen och av mig själv. Alltså ta ut ångesten så att den inte låg där lagrad i kroppen och malde tills det skulle gå ut över kroppen igen. Jag hoppas du förstår vad jag menar. Sen handlar det om att inte ge upp. Jag vet att det är svårt att se sina egna framsteg när man är mitt uppe i det men glöm inte bort dom där små stegen du faktiskt gör. Bara att gå i behandling är oerhört stort steg!
Glöm inte bort att du är oerhört stark som kommit så här långt, fortsätt nu sista biten så att du kan ta tillbaka rätten över ditt liv, ditt frisk liv. Det är du så värd!
Stor varm kram, Catherine