Jag prövade första gången att skära mig för 1,5 år sen, sen slutade jag ett tag och gjorde det bara lite då och då men nu har jag börjat igen och har fastnat i det mycket mer än förut, trots att jag försöker sluta är det typ omöjligt. Skär djupare varje gång och trots att jag är orolig över att såren glipar typ 1 cm vågar jag inte berätta för nån. Vart går gränsen för när man måste sy? För jag vill inte att det ska gå så långt för jag kan inte berätta för nån hemma. Har på senaste tiden mått mycket sämre än innan, trots att jag vill minnas att jag typ alltid har mått ganska dåligt. Jag var mobbad i låg och mellanstadiet, och trots att jag har ganska många vänner nu mår jag bara dåligt av att umgås med dom, får ångest och vill vara ensam. Jämfört med förra året är jag mest ensam nu, drar mig undan och vill inte umgås. Har haft självmordstankar i några månader, fast jag tror inte att jag faktiskt skulle göra något men jag känner mig bara så himla ensam och värdelös, som att ingen bryr sig om mig och ingen märker av att jag mår dåligt för ingen tittar tillräckligt noga. Dessutom får jag sjukt dåliga betyg för att jag inte har ork eller motivation till att plugga eller nånting. Finns det något sätt att få hjälp utan att ens föräldrar blir inblandade?

---

SVAR

Jag känner igen mig i mycket av din beskrivning. Att skada sig innebär stora följder som man ska leva resten av livet med. Jag slutade skada mig för drygt 8 år sedan, än idag har jag ärren kvar och dom försvinner inte. Vad ska man säga till sina kommande barn och vill man verkligen leva med ärren? Man måste hitta andra alternativ som ersätter skadorna som blir.

Det finns många olika sätt, jag började skriva dikter istället, jag gick även promenader med musik i öronen för att koppla bort allt, jag testade att ha en gummisnodd runt handleden och smärtade till, jag trappade sakta ner genom att gömma det jag skadade mig med i en låst låda, sedan lägger man det i ett annat rum, ju längre tid det tar att ta fram sakerna ju mer tid får du på dig att ångra dina handlingar. Sista steget var att slänga alla saker.

Att ens skada sig "lite" är tillräckligt för att det är allvarligt, det handlar nämligen inte om hur djupt såret är, så länge du skadar dig är det allvarligt. Jag ångrar idag om att jag inte berättade för min familj hur dåligt jag mådde, då vet jag att jag hade fått det stöd och hjälp som jag behövde. Jag tycker de absolut ska få veta det, annars förlorar du en stor hjälpkälla. Du kan skriva ett brev om dina tankar och känslor, istället för att säga det öga mot öga.

Du kan vända dig till ungdomsmottagningen, bup, skolsköterska, skolkurator. Du kan även titta in på http://www.shedo.org som är ett hjälpforum för de som är självdestruktiva. Och läs boken "för att överleva - om självskadebeteende" av Sofia Åkerman. Man ska komma ihåg att skära sig är en väldigt kortsiktig lösning, där känslan försvinner strax efter man skadat sig. Ibland får man ånger också som gör saken ännu värre att skada sig.

Det är bara du som kan våga ta steget om att be om hjälp i din omgivning, det är du som måste ta första steget. Du ska inte behöva må såhär och det måste ske en förändring, men det kan inte förändras om du håller tyst om problemet. Man kan jämföra med ett frö som är inlåst i en kista. Fröet är livet och framtiden, men fröet måste få vatten, näring och syre för att kunna grov. Man måste alltså våga öppna kistan. Du är bara 16 år och har hela livet framför dig, du kommer få det bättre om du bara har viljan till det.

Du kan även titta in på min blogg för att få mer hänvisningar om hjälp. http://antimobbning.wordpress.com