Hej. Känner för att skriva av mig, ursäkta röran. Jag undrar hur man blir "lycklig" hela tiden, jag känner mig allt oftare oroad och deppig, hösten påverkar också. Men innan jag fyllde 20 så hade jag ett helvete på jorden, om man ska beskriva det så. Det följer mig hela tiden och vill få bort det, hur får man bort det? Jag har blivit mobbad, mest utfryst och så vidare, vet inte om det kan räknas som "traumatiskt" men på något sett lider jag utav det som var förr. Så fort jag tänker på skoltiden så får jag en kall känsla inom mig. Känner en vis ilska som vill komma ut och skrika, typ dra tillbaka klockan och göra om allt. Ibland önskar jag att jag inte levde fast jag har det bättre nu, men kompisar och så. Det är bara en kärlek som fattas, det låter dramatiskt men jag tycker att jag har förlorat min barndom. Jag knullade inte vid 17 som de flesta brukar göra, då låg jag hemma i sängen och ville ta livet av mig. Drack inte alkohol bara för att de andra gjorde det, blev aldrig bjuden på fester, blev aldrig en av dem. Bara den som ingen tyckte om, känns så i alla fall. Borde jag inte vara lycklig nu? Jag har åtminstonne två nära vänner, har en bra släkt. Har träffat många spännande människor, har träffat mina idoler till och med! Som är kända över hela världen. (orelevant vilka) Är omtyckt av många andra som inte har med skoltiden att göra, känner det, men känner inte att jag har något att ge tillbaka ibland. För inom mig känner jag mig tom, som en person som inte är värt att älska egentligen. Vad är det för fel? Vill bara vara glad, vill vara lycklig, vill leva som alla de andra. En del utav mig vill bli 90 medan en annan del bara vill bli typ 40. Varför skriver jag detta? Jo, träffade mina idoler för lite över en månad sedan. Har också varit på semester, vill vara lycklig, men på något sett vill jag bara gråta.

---

SVAR

Hej!

Jag känner igen din bakgrund väldigt mycket med min egen. Jag har också valt att inte dricka bara för andras skull med grupptryck och liknade, jag hade heller ingen flickvän när jag var yngre och fram för allt var jag också utfryst under lååång tid.

Det jag gjorde som du också måste göra är att börja i KBT terapi hos en psykolog eller kurator som kan börja jobba med det förflutna. För du har alla tankar inom dig, dom ligger och gnager i bakhuvudet, utan att du ens tänker på det men när du får något som påminner dig om skolan så får du återkopplingar till allt. KBT terapi fokuserar man på vad man får för olika tankar i olika situationer tex du ser en mobbare på stan då skapar det tankar om vad personen gjorde dig, då bildas känslor inom dig som ångest, din ångest gör att du har svårt att andas, gå eller ens vara nära personen. Med andra ord försöker man göra så man får andra tankar så att följderna blir mindre.

Många tror att helvetet bara är under själva mobbningsperioden, men det är när man ska återvända till det "normala" i livet som det tuffa börjar. Efter långvarig utfrysning blir ju tilliten till andra människor väldigt dålig och därför är det svårt även efter mobbningen att hitta vänner om man inte börjar jobba mes sig själv med tex självkänslan. Totalt har jag själv gått i terapi i ca 6 år under alla dom åren jag blev utsatt, både under tiden jag var utsatt och långt efter jag var utsatt gick jag i terapi.

Jag tycker du ska ta hjälp av din familj också, för dom kan ge dig mer trygghet och peppa dig mer än du tror. Jag föreslår att du tar kontakt med psykiatrin på ditt sjukhus eller vårdcentral och försöker få en bra terapeut. Eftersom du är 22 så är varken bup eller ungdomsmottagningen aktuellt för dig, dom är för yngre. Det kanske också är aktuellt för dig att testa någon ångestdämpande medicin som gör att du inte får dom där stora svackorna, utan ligger på en jämn nivå hela tiden. Det värsta du kan göra är att fortsätta hålla allt inom dig, utan att berätta för någon. Då läggs bara problem på hög och till slut är dom så många så att man orkar aldrig ta tag i dom.

Två vänner är bättre än inga vänner, ta vara på dom, umgås med dom, ha skoj. Dom ska göra så att du får bättre tankar och dom ska även kunna lyssna bra om dom är äkta vänner. Men tyng inte ner dom för mycket, som jag vet det kan bli ibland för då pallar dom inte trycket. Därför är det extra viktigt med en terapeut som jobbar med att hjälpa människor.

Mina tankar om min mobbning fick jag även bort genom att jag började föreläsa om ämnet i skolorna och kunde på så sätt bearbeta ännu mer tankar, så det var ett bra komplement till terapin. Precis som du berättar påverkar din barndom resten av livet, men genom terapin kan man få ner den nivån ganska bra. Gällande kärlek är det inte lätt, men testa på dejtingsajter eller försök umgås med dina vänners vänner, eller börja i någon förening, sport, klubb där du träffar andra i din ålder som får dig att må bra.

Ta också en titt på min hemsida där du kan få mer info om hur man kan gå vidare efter långvarig mobbning.

antimobbning.wordpress.com