Jag undrar om det är möjligt att någonsin komma helt över ätstörningar. Fick anorexsia för några år sen. Tror inte att det var så allvarligt, var hos en psykolog som sa att jag var en typisk anorektiker. Hade ett BMI på 15, har nu ett på 20,3 och känner mig smällfet. Täkniskt sätt är vell sjukdomen över, men jag kommer aldrig ifrån tvångstankarna. Tvingar mig själv att inte bara tänka på att gå ner i vikt. Är nu 24 år och tycker nog att jag är för gammal för att ha ätstörningar. Kan jag komma över tvångstankarna helt?

---

SVAR

Jag har behandlat patienter med ätstörningsdiagnoser vilka varit betydligt äldre än du, även om det inte på långa vägar varit lika många som i yngre åldrar. En ätstörningsproblematik tar oftast ganska lång tid att behandla om man ser till att man ska bli relativt symptomfri (inte ansättas av direkt störande tankar på vikt och mat). Att komma dithän att man inte funderar eller känner någonting speciellt när det gäller vikt och mat precis som alla andra som inte råkat ut för den här problematiken, är enligt min erfarenhet mycket sällsynt. För på exakt samma sätt som alla människor präglas av de erfarenheter som livet ger, kommer du sannolikt alltid att känna av din personliga erfarenhet av ätstörningar. Sedan menar jag inte att du för alltid ska behöva ha det som du beskriver att du har det nu. Men att ha råkat ut för en ätstörningsproblematik kommer antagligen att för resten av ditt liv innebära att du kommer att t ex känna och tänka på ett lite mer avancerat sätt än andra i din omgivning när det blir tal om saker som att vara smal och banta. Har man inte gått igenom det du gått igenom kan man inte förstå vad prat om att vara smal och banta kan medföra, på samma sätt som du.
Går vi sedan tillbaka till din aktuella situation där jag förstår på din fråga att du inte kommit över dina tvångstankar helt, skulle jag kunna tänka mig att det handlar väldigt mycket om din upplevelse av hur du tycker att det skulle vara om du helt blev av med dom. Är det så att tankarna inte skulle få existera alls, utan försvinna för tid och evighet? Eller att dom skulle få komma någon gång så där lite emellanåt? Eller att dom skulle få finnas i ditt liv precis som vilka andra tankar som helst, bara att dom inte skulle vara så starka? Eller att dom skulle finnas i ditt liv som ett stöd ifall det skulle bli jobbigt någon gång?
Dina förväntningar kring hur det skulle vara när problemet är borta kan vara en viktig pusselbit när man som du har fått ätstörningsproblematiken under skaplig kontroll (vilket är en mycket god prestation i sig). På din beskrivning tror jag att du befinner dig i ett slags slutfas. Och den sista biten är ofta både tidskrävande och mycket ansträngande just på grund av dina förväntningar, eller jag skulle lika gärna kunna säga längtan efter att bli bra. En trötthetskänsla (det bara fortsätter och fortsätter…!)uppblandad med otålighet (ska det aldrig bli någon ordning på det här…?) uppstår ofta och kan innebära att man blir både desperat och uppgiven emellanåt. Detta kan i sin tur leda till att man får en psykologiskt negativ syn på sig själv och sin förmåga att fixa den ”sista biten”. För att råda bot på det kan du använda dig av någon du litar på och tillsammans med henne/honom gå igenom dina framsteg från början till nu för att sedan fortsätta framåt med dina egna förväntningar kring det sista steget OCH hur lång tid du förväntar dig att det ska ta. På det här viset strukturerar du upp det som du redan klarat av men kanske inte alls tänker på längre, och det är något mycket viktigt när du står inför den sista biten. Att ta med sig dom framsteg du redan gjort bidrar till att du i nuläget kan balansera upp det som jag misstänker att du lite sitter fast i just nu nämligen: Tröttheten och otåligheten som växer för varje dag, månad och år som går utan att du anser att det blivit bättre. Försök alltså att tillsammans komma på så många små framsteg som ni bara kan fram till idag. Sedan fortsätter ni att utifrån dig planera dom steg som ni kan tänka er är kvar innan du har kommit dit du vill. Gör så små steg som möjligt, ju fler desto bättre. T ex när ska jag klara en timme utan att tvångstankarna kommer, när ska jag kunna äta något ”smarrigt” med lite mer kalorier i utan att tvångstankarna kommer, när ska jag kunna stå och titta på mig själv i spegeln under en hel minut utan att känna mig tjock, när ska jag kunna gå upp 2.5 kg från min nuvarande vikt utan att tankarna börjar mala osv. Du ska alltså försöka skapa små delmål under den sista biten så du inte bara fastnar i att det står helt stilla, om du förstår vad jag menar. Personen som hjälper dig behöver inte komma med några goda råd eller något. Det viktiga hon/han gör är att tillsammans med dig helt enkelt gå igenom alla dina ”steg” bakåt och framåt i tiden. Den psykologiska vinsten du gör är att du inte som vanligt går och ältar det här för dig själv. Att ta sig den sista biten på egen hand är psykologiskt mycket, mycket svårare än att ha någon vid sin sida även om det inte är en psykolog. Hon/han kommer att kunna tala om för dig när du kör fast och börjar älta (det är inte alls svårt, jag lovar) och då får du chansen att bryta ditt negativa och ältande tänkande vilket är ett mycket viktigt steg under den sista biten. Dessutom får du fördelen av att dela dina problem med någon annan. Och sist men inte minst, får du en terapeutisk effekt både när du berättar och beskriver dina framsteg, och när ni tillsammans planerar för dom framtida stegen. Avslutningsvis vill jag också råda er till att ta ett snack med jämna mellanrum för att utvärdera hur det går för dig. Kanske måste det läggas till ett extra litet steg eller ändras lite på tidsplanen. Nog kan det väl vara värt ett försök att testa under.., säg ett år…?