SVAR
Att göra sig själv illa kan i princip ha hur många olika förklaringar som helst. För det första skiljer sig alla som lider av detta åt sinsemellan. Och för det andra finns det alltid en kombination av olika förklaringar hos varje enskild människa som hamnat i den här olyckliga situationen. Så vad jag kan beskriva är mer allmänna saker kring mina erfarenheter av denna kategori av patienter. En människa som hamnat i det här har av olika anledningar blivit så desperat att våld mot den egna kroppen oftast blivit den enda ”lindringen” mot att må dåligt, dvs när t ex ångest, bristande självkänsla, tankar på att bli eller vara övergiven, tankar på att inte vara älskad, tankar på att inte räcka till eller duga blir för starka, används smärtan för att just bryta dom här känslorna/tankarna som jag nyss gav exempel på. Det gör så ont att man för tillfället inte kan bry sig om något annat, vare sig det är helvetesjobbiga tankar eller känslor. Smärtan blir då en lindring eller tillfällig befrielse från allt det jobbiga som annars upplevelsemässigt (för patienten) kan fortsätta hur länge som helst och vara hur jobbigt som helst. Ett annat allmänt perspektiv på den här problematiken är att våldet mot den egna kroppen kan vara en typ av psykologisk bestraffning för att man inför sig själv och andra i omgivningen inte är värd något annat. Ofta har jag hos den här typen av patienter funnit en förödande kravdimension, dvs att under uppväxten ha utsatts för alltför höga krav i form av t ex för stort ansvar, eller krav på att prestera över förmåga, eller att patienten själv som liten missuppfattat sin roll i livet och fått uppfattningen om hon/han finns till för att hjälpa och bistå sin omgivning på bekostnad av den egna psykologiska utvecklingen. Något annat som är allmänt hos dessa människor är att själva våldet mot kroppen, och spåren efter detta oftast är förknippat med skam. Vad beträffar frekvensen dvs hur ofta man drabbas av dessa känslor/tankar som slutar i våld mot den egna koppen, kan det skilja väldigt mycket från människa till människa, och också gå i perioder där självmisshandeln sker mer eller mindre ofta. Om jag sedan avslutningsvis skulle säga något om hur man hjälper en människa med den här problematiken så får jag än en gång uttala mig mera allmänt. För att kunna svara specifikt på den här frågan skulle jag bli tvungen att träffa personen ifråga ett antal gånger för att lära känna hennes/hans specifika problematik. Man bör på ett så mjukt sätt som det bara är möjligt försöka övertyga personen ifråga om att hon/han bör söka professionell hjälp. Det bästa du själv som vän eller anhörig kan göra är att vara en så god medmänniska ditt hjärta tillåter. Nu tycker du kanske att jag låter lite fjantig, men vad jag menar är att du absolut inte får överdriva ditt engagemang i personen som det gäller. Alltför många gånger har jag sett hur vänner/anhöriga har varit överdrivit välvilliga i sin strävan efter att hjälpa till. Man får tyvärr inga pluspoäng för sånt, utan istället får det oftast effekten att den man vill hjälpa sluter sig ännu mer inom sig själv, vilket är precis tvärtom mot det som är lämpligt. Jag råder dig alltså att vara en god medmänniska som finns där utan att hålla på och prata om självmisshandeln. Den biten måste man nästan alltid låta en professionell (exempelvis psykolog) sköta, åtminstone till en början. Efter en period i någon form av behandling kan det kanske vara läge att lite försiktigt undra hur det går. Du kommer sannolikt att förstå på hennes/hans svar om det sedan är läge att prata vidare. Var aldrig envis i ett sådant läge, utan vänta istället ytterligare några månader hur jobbigt det än kan kännas för dig att inte få veta.