Jag behöver hjälp, min pojkvän och jag har börjat glida ifrån varandra, vi bråkar hela tiden om allting speciellt saker som hänt och saker som jag gör. för ca 8 månader sen var jag otrogen mot honom med mitt ex, vi hade inte sex men jag kyste honom och berättade inte hela sanningen om vad som hände förns de gått ett par månader.. det ångrar jag skarpt. Jag ljög flera gånger om å om igen och har gjort sen dess. det har handlat om personer jag pratat med och saker som jag gjort. han har alltid fattat att jag ljugit och jag har fått säga sanningen. men nu har de gått för långt. Jag tycker själv att jag har gått för långt. för även om jag säger sanningen så tror han mig inte och lovar honom att aldrig ljuga mer så sviker jag honom ständigt ändå. Jag ser bara att det måste vara fel på mig. Varför ljuger jag, varför behandlar jag honom som skit. Jag behöver hjälp, och de är NU! Jag vill så gärna att det ska bli bra igen men det hänger på mig. Jag känner inte igen mig själv, jag är inte sån som ljuger. Jag är trött på mig själv, jag vill bli bra igen.

---

SVAR

Hejsan tjej 18 år!

Du skulle kunna fundera kring varför du tror att du behandlar honom som du gör. Vill du vara tillsammans med honom?
Din kille har förmodligen blivit sårad och ledsen då du ljugit för honom. Det kan vara svårt att lappa ihop tilliten i ett förhållande igen, det kan ta tid. Kan det vara så att du kände dig rädd eller orolig för att din kille var så snäll och över att ert förhållande tidigare var bra?
Ibland kan det vara väldigt skrämmande att det kan upplevas som att man har det alldeles för bra, det är såklart inte sant. Alla har ju all rätt att må bra och känna sig älskade. Anledningen till att du betett dig som du har gjort kanske inte var för att din kille inte dög eller var bra nog. Du kanske tyckte om bekräftelsen i att ditt ex forfarande var intresserad. Det skulle kunna vara så att du försökte förstöra för dig själv eller att det fanns brister i ert förhållande och att du därför kysste ditt ex.

Om du tror att det skulle hjälpa så vill jag uppmuntra dig till att prata med någon vuxen, kanske en kurator på ungdomsmottagningen, eller din kurator på skolan. Den människan kan hjälpa dig att reda ut dina tankar och kan hjälpa dig att förstå varför du gör som du gör.

Lycka till! Stor kram!

Linda