Hej, jag känner att jag inte orkar gå i skolan längre. Jag känner mig värdelös, senast på hemkunspaen hade våran grupp, grupp 1:s lärare (då vi är indelade i två grupper). Och hon tog trasan ur handen på mig och började städa min bänk, och sa att man inte ska slarva. Jag tyckte bänken såg helt ok ut, precis innan hon tog trasan så såg jag en litn fläck med jif som jag skulle ta bort. Men när hon tog trasan, så kände jag mig så j**** värdelös. Jag behandlas annorlunda för att jag har asperger, många lärare tror att jag är helt dum i huvudet, som om jag var efterbliven, men jag är ju precis som alla andra, alla behöver vi ju lixom hjälp med något ämne, i mitt fall är det matten. Men med hemkunskapsläraren, så har jag sagt till henne att jag inte tycker om att on håller på så, jag har sagt ifrån hur många gånger som helst, och vi har bråkat och bråkat, men ändå så lyssnar hon inte. Vi har fått en ny mattelärare, och på mina papper står det att jag får ha miniräknare, men han sa att jag inte fick ha det, jag blev jätte ledsen och fick sådan ångest. nu har jag ångest hela tiden. Jag vill inte gå till skolan imorgon, för att många av mina lärare får mig att känna mig värdelös. Och jag vill inte gå till rektorn, för hon har kränkt mig två gånger, en gång för att hon sa att dom som har valt svenska och engelska som extra språk (jag bytte från spanskan) så sa hon att dom har problem med skolan, och så en gång med min mamma på ett möte. Så behandlade hon mig som om jag är dum i huvudet.. Vad ska jag göra?

---

SVAR

Hej
Vad bra och modigt av dig att skriva hit och berätta hur du har det i skolan. Du berättar att du behandlas annorlunda än andra elever i skolan, att flera lärare inklusive rektorn kränker dig, att lärarna inte känner till dina rättigheter (rätten att få ha miniräknare tex) och att allt detta ger dig ångest.

Min första tanke är att du absolut INTE ska behöva ha det som du har det just nu – ingen ska behöva ha det så. Dessutom har du ju fullständigt rätt i att du är precis som alla andra, även om du har aspberger. Vi människor är ju olika och tur är väl det, hur roligt skulle det vara om alla vore likadana? Vad de vuxna inte verkar känna till är att du har rätt till en hel del hjälp, som tex miniräknare på matten.

Har ni en speciallärare på skolan? Hon/han skulle kunna hjälpa dig att göra en lista på de rättigheter du har i undervisningen, utifrån din diagnos. Sen ska din mentor informera alla dina lärare och berätta vad du har rätt till på lektioner och vid prov. Om skolan inte har en speciallärare kan du kontakta de som gjorde utredningen, de kan också hjälpa dig. Kan någon vuxen (tex i familjen) hjälpa dig med detta?

Sen behöver du prata med en vuxen på skolan som du litar på, jag tror du behöver berätta exakt hur du upplever skolan nu, säga allt det du berättat här, att du känner dig kränkt och har ångest. Om du inte har förtroende för din mentor, vänd dig till en annan lärare du har och be om ett möte. Kanske kan din mamma hjälpa dig att boka ett möte med den läraren om du tycker att det är jobbigt? Om det inte finns en enda i skolan du har förtroende för måste du nog försöka boka ett möte med rektorn, be din mamma göra det eller ngn annan vuxen du litar på. Jag tror att du vågar mer än du tror, du är viktig och du har rätt att behandlas på ett värdefullt sätt. Stå på dig!

Hör gärna av dig om du har frågor eller berätta hur det går!