Jag måste berätta för någon och få ut detta. Jag är en tjej på 16år. Utifrån kan man tro att mitt liv är bra, snälla föräldrar med god ekonomi, höga betyg, duktig på min idrott och nära vänner. Sant med familjen och betygen. Vänner har jag 3st men jag älskar dem och vi är väldigt nära. Men jag har en sådan ångest, hoppas ni orkar läsa. Mina vänner är alternativa/har en alternativ stil och rätt extrem också. Jag älskar dem och respekterar dem och har gjort det sedan 6an, det spelar ingen roll alls hur dem är. Men….nu börjar slutet av 9an närma sig och jag känner mig ensam. Mina vänner skulle aldrig försöka frysa ut mig men de tre har så gemensamma intressen och tycker nog jag är lite mainstream och "normal". Jag kunde inte bry mig mindre om att försöka uttrycka mig genom kläder och jag tror inte på att man kan vara mainstream, alla är väl annorlunda? Jag låter så hemsk nu men jag vill ha nya vänner, såklart vill jag dock behålla mina gamla med. Vänner som jag kan prata om "normala" grejer med och som inte himlar med ögonen varje gång jag vill diskutera någon tv-serie, aktiviteter m.m. Mina nuvarande vänner lyssnar endast på goth musik och asiatisk men jag älskar band som The Beatles och även nya "mainstream" band. De tycker jag är grymt töntig som lyssnar på det och jag blir alltid så arg på dem öfr jag kritiserar inte deras musiksmak! Nu känner jag mig så ångestfylld, jag är så rädd att jag missar viktiga delar i mitt tonårsliv. Som att festa, få pojkvän och ha kul. Det ironiska är ändå att jag inte ens tycker att festa, hänga på Donken m.m. låter kul alls! Bara deprimerande. Kan inte se en svensk tonårsserie utan att tänka "Sådär vill jag inte ha mitt liv". Så snälla hjälp, är det normalt att känna som jag? Hur får jag nya vänner i gymnasiet som jag har något gemensamt med? Festar alla 16 åringar hela tiden?

---

SVAR

Hej!

Vänner är inte lätta saker, man växer ibland ifrån varandra ganska snabbt, andra tar det längre tid och för andra har man vännerna för många år in i framtiden. Jag gillar ditt tankesätt, din vilja och din styrka i att faktiskt vara dig själv. Det är ju precis det allting handlar om här, du har rätt att få vara den du är och ska kunna bli accepterad och respekterad ändå. Dina vänner ska absolut inte kritisera din musiksmak och annat och ännu mindre himla med ögonen om du säger något. Då är de inte ÄKTA vänner, då är dom bara bekanta eller ytliga kompisar och sådana ska man inte lägga allt för mycket energi på. Men jag förstår att du gillar dom ändå, ni har ju hängt med varandra länge, men som jag nyss sa man växer olika med både kropp och själ.

Gymnasiet är något helt annat, en del säger att det öppnar sig en helt ny värld gällande både kompisar, motivation till skolan och viljan, gemenskap osv. Det ger helt enkelt möjligheter till förändring och förbättring. Där har man oftast fler gemensamma saker då man väljer linje och andra kurser som man är intresserad av. Dessutom är nästan alla helt mogna och mer vuxna än i grundskolan och man tar mer ansvar för sina egna handlingar oftast.

The Beatles är ju inte alls dåliga och knappast töntigt att lyssna på. Det gäller att kunna respektera att vi alla är olika i samhället, men ändå ska betraktas av samma värde. Jag gillar din styrka och vilja, som jag tidigare sa. Stå upp för dig själv! Jag kan förstå att det känns konstigt och oroligt inför gymnasiet, men se det mer som möjligheter till att utvecklas :)

När det gäller det där med festa osv, det har jag heller inte förstått grejen med att supa och göra massa saker som man ångrar. Den åsikten delar jag helt enkelt med dig (jag är nykterist), men man behöver inte göra dessa saker. Man kan få en gemenskap på andra sätt med andra ändå. Tänker fler som du gör, då skulle vi få lite bättre i samhället, fortsätt med det!