Okänd
Annat
Det är så att min pojkvän har börjat oroa sig för mig! För ibland så kan jag börja spänna nästan varenda muskel i kroppen, jag får panik när jag ska gå någonstans själv tex till tåg eller buss. Jag går alltid en halvtimme eller ibland en timme innan även om det bara tar en kvarts gång till närmsta tåg station. Jag får panik när det inte blir som jag tänkt mig och när jag inte kan sova och när jag vet att jag ska upp på morgonen därpå. Jag skriver detta för hans skull och inte min så snälla hjälp. Jag blir lite rädd själv när jag tänker på det….tack på förhand
SVAR
Det låter som att du på grund av din panik hamnat i en ond cirkel där ditt behov av kontroll har ökat på ett sätt som du inte riktigt varit med om tidigare. Antagligen har det funnits tidigare också men inte så mycket som nu. Och ju längre tiden går utan att man får ordning på en sån här sak, desto starkare blir kontrollbehovet. Att leva kan bli som ett mentalt fängelse, där du till slut blir stressad och får panik för nästan vad som helst. Så börjar man utveckla knep och strategier för alla möjliga situationer för att försöka få åtminstone lite kontroll. Men det går ju inte att kontrollera allt i sitt liv. Egentligen går det inte att på det sättet som du skulle önska, kontrollera så värst mycket alls.
Även om det här är en mycket jobbig problematik att råka ut för, vill jag säga att hur knäpp du än kan känna dig emellanåt så kommer du inte att bli galen. Min erfarenhet av din problematik är nämligen att många får såna tankar, vilka i sin tur bara ökar på den stress och panik som du redan har alltför mycket av.
Och nu till vad jag kan ge dig för råd: Stressen har alltså fått sitt grepp om dig och dina tankar/känslor vilket får dig att mycket snabbt känna panik i många olika situationer fastän ingenting ännu har hänt. Du tar ut det mesta i förväg utan att kunna göra någonting åt det. Det enda du har att sätta emot är att försöka kontrollera så mycket du kan, vilket alltså inte är särskilt effektivt. Använd din kille eller någon kompis du litar på (syskon och föräldrar funkar också i fall det skulle kännas okay) för att tillsammans med henne/honom sätta dig ned och gå igenom alla situationer som ger dig panik. När jag säger ”gå igenom” menar jag att ni tillsammans ska försöka göra två saker: Dels att titta på dina försök till kontroll och förberedelse, för att se om du använder dig av samma knep i alla situationer eller om det skiljer sig någonting åt. Skriv ned vad ni kommer på och hitta gärna på egna namn på dina knep så ni lär er att känna igen dom. Och dels att ni tillsammans bedömer din panik på en skala från ett till tio de senaste gångerna. Det måste vara situationer som du kommer ihåg så tydligt att du verkligen kan beskriva vad du tänkte, kände och gjorde, så ni tillsammans kan sätta en siffra. Ettan ska stå för panik/stress som är helt okay. Att du egentligen inte känner någon panik utan bara lite oro. Femman står för panik/stress som är ordentligt obehaglig. Och tian är den fullständiga paniken där du inte klarar av det utan ger upp och börjar gråta, skrika osv. Sedan får ni tillsammans försöka bedöma nivån på alla tio stegen utifrån dom här tre lägena. Det verkar alltid svårt i början men blir mycket lättare än vad ni tror när ni kommer igång ordentligt. Enligt min erfarenhet brukar det bara bli två eller tre siffror som används i början. Men det gör ingenting, ni kommer att lära er. Efter att ni har gjort dom här två sakerna som jag nu beskrivit ska ni för varje vecka göra en utvärdering tillsammans om hur veckan varit för dig utifrån dom här två ”teknikerna” ni lärt er. Och så fortsätter ni vecka efter vecka under en period på tre månader, då ni ska försöka gå igenom (en stor utvärdering) dom tre månaderna och se ifall det har blivit någon förändring till det bättre eller till det sämre. Därefter kör ni två månader för att därefter gå igenom det (stor utvärdering) och till sist en månad med den sista stora utvärderingen. Glöm inte att skriva ned vad ni kommer fram till för varje vecka och sedan för de stora utvärderingarna. Ibland kommer det vara svårt för dig att komma ihåg allt som hänt under veckan som gått, därför kan det vara bra om du skriver det viktigaste som hänt för varje dag. På det här sättet gör du en typ av psykologisk bearbetning av ditt problem samtidigt som du lär känna dina egna reaktioner på ditt problem vilket konstigt nog också är en typ av psykologisk bearbetning. Sedan vill jag säga till dig att det är bättre att du tänker dig noga för innan du bestämmer dig för att testa mitt råd, för du bör göra det ordentligt annars är det bara slöseri med din egen och den andres tid. Missar ni någon gång emellanåt är det inte hela världen, men ni bör fixa dom flesta gångerna. Skulle det sedan visa sig att dina besvär envisas (är oförändrade eller har förvärrats) efter att du testat vad jag föreslagit, råder jag dig att uppsöka barn-, och ungdomspsykiatriska mottagningen som kallas BUP (NATURLIGTVIS kan du lika gärna ta kontakt med BUP nu direkt utan att testa vad jag föreslagit) för att få en bedömning av hur läget är med dig. Och då kan du använda dig av det ”material” som du och din vän gjort för att riktigt beskriva hur problemet ställer till det för dig i olika vardagssituationer. Kanske kommer du också att i en eventuell behandling få användning för ditt material eller de tekniker du lärt dig.
Visningar : 282
