Hej, jag vet tegentligen inte om det är nåt fel på just mig eller om alla känner såhär, vilket skulle vara hemskt om de gjorde! Problemet började i 6an tror jag och under vintern kännde jag mig nedstämd, fick "känslovågar" som jag kallar det och det var också första gången jag skar mig. Vid denna period var jag också underviktig men jag såg mig ändå som mullig och lite småtjjock eftersom jag alltid varit det när jag var liten. Jag gick upp så mycket jag behövde och idag väger jag normalt. tror jag.. mer om det senare. Iallafall, i 7an blev det värre men jag hitatde en vän som hjälpte mig och vi blev nära vänner (trodde jag. jag berättade allt för honom, varje dag , hur jag mådde vad jajg gjorde m.m. Han hade senare berättat allt för en annan kille i vår klass. Det gjorde inget för mig att den andra killen visste, för jag ville egentligen att många skulle veta men jag vågade inte berätta. Men detta gjorde ju så att jag inte kunde lita på honnom längre ändå fortsatte jag berätta saker. Under denna period skar jag mig mer och mer på armarna och i magen. Under vintern kunde jag inte äta under några veckor men jag orkade inte hålla koll på vikten så jag brydde mig inte. Jag har under vissa perioder velat ta självmord m.m. Jag känner mig som två personer. Den ena är duktig, smart och förståndig och vet att detta beteende är fel, men samtidigt, ex om jag råkar vara dum mot nåpgon, gör fel, får dåliga betyg eller nästan vad som helst kommer alltid en röst upp i mitt huvud. Den börjar alltid med orden "du är så jävla värdelsös." osv. Jag skär mig själv så fort jag gör nåt litet fel. Det känns som om smärtan ska försvinna genom såren. Jag skär inte djupt men lite så det ska göra ont och så att jag straffas. Detta händer dock i perioder som sagt och nu börjar jag komma in i denna period igen. Jag lyssnar på deppig musik och hittar mer och mer fel med mig själv. om jag får ont någonstans, gör jag om det så att jag ska få ännu ondare. jag vet inte varför. Jag har väldigt höga krav på mig ssjälv också när det gäller betyg och resultat. Mina föräldrar har också det på mej och det gör att jag staraffar mig ännu mer om jag gör dem besvikna. När jag straffat mig, så kommer den kloka jag in igen och sägar att det här var väll för jävla dumt, varför gjordxe du så? och då kommer den dumma rösten in igen och börjar. Det är en ond cirkel! Det här blev krångligt och jag vet inte om det går att förstå, men jag hoppas att det går att svara någorlunda okej på. Tack!

---

SVAR

Hej!

Ditt problem som du har är betydligt vanligare än vad du kan tro. Jag förstår absolut ditt tankesätt och att det blir perioder då det är lite bättre. Att vara en duktig flicka och ha mörka sidor har mer gemensamt än vad man tror. Man spelar oftast ett spel med sin omgivning om att allt är bra, för ingen får ju se sina svaga sidor, eller? Är det verkligen så farligt att visa dom? Vi är människor och människor har olika känslor och inte alltid bara bra/positiva känslor. Sambandet mellan att ha höga betyg och må dåligt samtidigt är ganska högt. En stor del av de med tex ätstörningar har detta kontrollbehov av att vara den "perfekta". Men är det verkligen någon som är perfekt i vårt land? Alla har brister och saker som kan förbättras, det är bara att acceptera det!

Min första tanke är att du inte ska ha så höga krav. Vi alla gör "fel/misstag" och det är mänskligt, dessutom lär man sig alltid något nytt på det. Om du försöker vända om tanken istället, dom gångerna du gör något bra, fick det betyget som du hade mål för eller var väldigt nära målet, skriv ner det på en lista. Skriv ner dom gångerna du fick beröm för att du gjorde något bra. Du ser dom aldrig själv eftersom du dömer dig varje gång. Men om du snabbt skriver ner tillfällena direkt efter dom hänt så får du det bekräftat, du är inte lika dålig som du tror. Det finns jättebra självhjälpsböcker om självkänsla som man kan läsa och där finns många tips, övningar och råd. Mia Törnbloms böcker är perfekt början!

Min andra tanke är ju om detta med självskadebeteendet. Jag förstår varför du gör det, men det är ingen långsiktig lösning på ditt problem. När man skadar sig och känner den fysiska smärtan tar över den psykiska, så blir man ju harmonisk en kort stund. Efteråt får man ofta ångest och ångrar det man gjort. Ärren ska du ha resten av ditt liv, tänk på det. Vad ska du säga till dina kanske kommande barn i framtiden? Ärren bleknar, men kommer alltid synas mer eller mindre. Försök hitta något annat som kan ersätta dina självskador. Måla en teckning, ta en promenad, skriv dikter/texter för att få ut ångesten och tankarna på papper. Det finns massa som man kan hitta på, man får testa vad som funkar just för sig själv.

När man ska försöka sluta skada sig är det vettigast om man sakta trappar ner. Men det är såklart olika för varje person. Att trappa ner menar jag med att man tex först låser in det man skadar sig med så man inte lika lätt kan ta fram det när det behövs. Detta ger dig mer tid till att tänka igenom det en gång till. Slutsteget är ju att man slänger det man skadar sig med och har då ersatts av något annat som jag gav exempel på.

Detta att du lyssnar på en viss sorts musik gör det ju heller inte bättre för att nå ett "normalt/friskare liv". Du kan ändra saker i ditt liv, bara du har tillräckligt med vilja samt har rätt hjälp ifrån din omgivning. Vilket betyder att detta problem ska du absolut inte hålla dig inom dig. Detta måste en vuxen få veta så den kan ge rätt stöd för dig. Att fortsätta ha alla tankar inom dig kommer bara bli mer och mer i en ond cirkel. Det är nu du har chansen att förbättra saker! Att du skrev till mig/oss här är ju ett bra steg bara det. DU kan mer än du tror! Självmord är heller aldrig någon lösning på problemet, det finns lösningar innan man behöver komma dit! Jag är övertygad om att du behövs, gör nytta och är en bra tjej enligt din omgivning.

Du beskriver känslan och verkligheten ganska bra, att det är två personer av sig själv, en elak och en snäll som konkurrerar med varandra om att vinna kampen. Det gäller att vara envis mot den negativa, så att den blir svagare och svagare och inte längre orkar kampas med den snälla och rätta du. Denna hjälp får man bäst i en KBT terapi behandling, där man just tittar på sina tankar för att förändra sina tankar. Hjälpen får man på olika ställen bland annat på bup eller hos privat psykolog.

Jag föreslår att du skriver ett liknade brev till någon vuxen i din närhet som du känner förtroende för eller som du skulle tänka dig är vettig att hantera detta problem. Det finns även hjälp att få på ungdomsmottagningen, skolsköterska, skolkurator, tjejjouren, och på http://forum.shedo.org/

Du hittar även väldigt mycket info om hur man blir fri ifrån självskador på min hemsida http://antimobbning.wordpress.com Där kan du även skriva en kommentar som bara jag ser (måste godkänna kommentarerna innan dom syns för andra) för dig vill jag gärna ha mer kontakt med så jag kan finnas som bollplank för dina tankar!