jag tycker verkligen inte om att äta. min familj säger att jag har blivit väldigt smal på sista tiden, men det känns som att de bara säger det för att verka snälla. de verkar inte förstå att jag bara blir tjockare hela tiden. häromdagen gick mamma med på att väga mig ( hon har brukat gömma vågen innan för att jag vägde mig hela tiden ) och jag hade visserligen gått ner 5 kilo sedan jag vägde mig sist, från 60 till 55. jag är 168 cm lång. men det känns inte så. när jag ser mig i spegeln ser jag bara allt fett på mig. mamma säger att jag inte får gå ner mer i vikt nu, men det får jag väl bestämma själv? hon tycker också att jag har en ätstörning, men det känns inte rätt att kalla det så, jag är ju varken underviktig eller överviktig. jag har varit lite fixerad vid min kropp och min vikt till och från sedan jag kom i puberteten, har även varit deprimerad i drygt 2 år, har haft kontakt med BuP , men de verkade inte ta min fixering på allvar. kan mina föräldrar verkligen tvinga mig till att äta när jag inte vill och inte är hungrig? de försöker jämt truga mig med sötsaker men jag tycker inte att det känns gott längre, och de blir irriterade och arga när jag inte vill äta. hur ska jag göra för att få dem att förstå att jag inte vill äta så mycket som jag brukade innan och att jag bara får dåligt samvete när jag äter "vanliga" portioner?

---

SVAR

Hej fina du!

Istället för att fokusera på hur mamma och pappa beter sig så tycker jag att du ska lägga fokus på att lyssna på vad det är du själv säger. Som du nämner ovan så är du fixerad vid vikten och att du inte äter lika mycket som innan och dessutom får dåligt samvete när du äter. Det beskriver att mamma och pappa faktiskt har rätt i det de säger, att du inte mår bra med maten eller hur?
Jag tycker att du ska ta deras oro på allvar och jag tror att du vet att så som du mår och behandlar kroppen nu inte är bra för dig.
Jag tycker så här, om inte din kontakt på Bup tar det här på allvar (och du verkligen har vågat berätta precis som det är för honom/henne och inte förfinat verkligheten som man lätt gör när man har en ätstörning)så byt kontakt. Det ska kännas bra!
En sak som är viktig att du kommer ihåg är att en ätstörning inte handlar om vikt! De allra flesta med en ätstörning är normalviktiga. Det spelar ingen som helst roll och man behöver få hjälp att komma ur de negativa tankarna så sluta inte i terapin. Funkar det inte med din kontakt så be mamma och pappa om hjälp och byt. Jag tycker att du ska försöka prata lite med dem också. Hur skulle ni kunna göra annorlunda så att de kan hjälpa dig med maten utan att det skapar för mycket irritation? Kanske att de tjatar mindre men att ni stämmer av hur du mår, tänker och har det?

Kämpa vidare fina du! Det går att må bra med kroppen och maten. Det är inte meningen att man ska känna som du gör just nu!

Stor varm kram, Catherine