Nu är det såhär att jag sitter här nu helt förkrossad och har ingen som helst aning om vad jag ska göra. Dom flesta av mina vänner har slutat bry mig för att dom tycker att det har gått för långt med den här deppresionen. Eller.. dom har inte sagt det, utan jag bara vet det. Man märker av det. Men det här har nu pågått i 1 år 3 månader och 10 dagar och det tar kål på mig. Och jag förstår inte, jag som alltid har haft lätt för att släppa människor så kommer det en kille som gör så att jag mår hur bra som helst, för han kom ju in i en dålig tid av mitt liv där jag hade ganska mycket tjorv hemma, i skolan, betyg, klassen, började röka, socialen, polisen, dricka alkohol och så blev det väl ett par hemrymningar.. vilket jag skäms så himla mycket över. Men om vi säger nu såhär, så är allt så himla mycket bättre! Inget av det där är kvar längre, allt är fixat. men under den tiden då jag hade honom så gjorde han så jag kände mig, lycklig. På riktigt, vilket jag aldrig hade gjort. Och jag hade ju inte heller aldrig tänkt tanken på att han skulle lämna mig, aldrig. För jag lita på varenda ord han sa.. vartenda. Vilket jag kanske inte borde ha gjort. Men första gången glömmer jag aldrig när jag träffa honom, det var den 17 januari 2011 och vi bor ju som sagt 2 städer ifrån varandra så jag skolka ju den dagen för att jag inte orkade med min hemstad.. ville ut och tänka på andra saker, så då drog jag till hans kommun, och jag har ju kompisar där så då träffa jag upp en av mina bästavänner där och drog till hans skola, för hennes pojkvän går på hans skola med. Och så kom han där med sin rutrandiga orangea jacka och röda mössa och ett brett leénde och kom fram till mig och krama om mig, fast hårdare och viska "hej" Jag smälte inombords, han var så underbar. Och sedan en månad efter, så drog jag till honom i början på sportlovet, och jag hade ju sagt det till min pappa när han skulle lämna av mig på skolan och allt var bra och han gick med på det osv. Så när jag kom hem till honom så mös vi bara och kolla på film. Så la han sitt huvud på mitt och efter ett tag så vände han sig mot mig och krama om mig. Så börja vi kyssas, och då kände jag verkligen hur hans hjärta slog, så himla hårt. Var så rädd för trodde de skulle hoppa ut ur hans bröstkorg :( Och sedan mitt i allt så ringer min mamma och frågar vart jag är, och då säger jag ju att jag är hos honom, och att det gick bra för pappa och allt. Men tydligen så sa han att han inte visste vars jag var. Hm? Så ville han prata med hans föräldrar så sa min pappa till dom att jag tydligen egentligen inte fick åka dit och att jag hade stuckit. Snacka om pinsamt. Och jag hatar min pappa för att han gjorde det. Kan inte lita på honom nåmer. Sen då när jag hade kommit hem så hörde han inte av sig. på 3 VECKOR. Och under dom veckorna hade jag bara suttit där och väntat tills att han skulle höra av sig, grät gjorde jag med, och jag blev orolig. Sen en söndag kväll fick jag äntligen tag i honom, och då sa han att han aldrig fick några känslor och att han trodde att han hade det, och att han inte kände nånting då vi höll på hemma hos han. Då tänkte jag "men hallå, ditt hjärta slog i 110 km/h och du säger att du inte kände något?" Och han kan knappast ha blivit tänd, för vi hade kläder på oss.. så enligt mig så låter det bara jättekonstigt. Känns som att han egentligen hade känslor men inte ville inse det. Sedan 3 månader efter den där grejen hände, så åkte jag igen till hans skola, för känner några som går där så var jag med dom ett tag, och när han gick förbi oss i korridoren med sin klass så var det enda han gjorde var att kolla ner i backen, och så fort då när jag kolla på honom så titta han bort, och så försökte han undvika mig hela den dagen också. Så jag uppfattade det att han skämdes över att se på mig för att han vet att han gjorde fel. Sen under sommaren pratade vi inget igen, för jag mådde piss som jag gjorde hela det där året. Måste ha varit mitt livs värsta år. Hur jag ens kunde överleva är ju också frågan.. Sen så har han ju skrivit i min frågelåda på min blogg. Även känd som "blogresponse" så hade han frågat om jag var oskuld eller inte, dock anonymt. Men kände igen skrivsättet. han använde.. och folk tror jag bara inbillar mig det. Men det är helt 100 på att det var han.. Så blev som ändå glad att han brydde sig. men nu under det här året är ju också en annan historia.. men förra året på slutet så försökte vi ta tillbaka kontakten och då sa jag ju att jag skulle bli jätteglad om han hörde av sig och allt. sen efter jag hade sagt det så hörde han av sig 2 dagar efter. Fattade noll, blev så glad. För jag trodde han verkligen inte skulle göra det. Och så var det också en gång då vi hade 3 månaders mellanrum utan att ha hört ett ord från varandra så blev han typ glad att jag hade hört av mig till honom.. Uppfattade jag det. han svarade jättesnabbt även fast han plugga och när han skulle gå så sa han att vi skulle höras, så upppfattade det som att han ville ha kontakt med mig. Men sen i början på februari 2012 så blev det förstört ännu en gång tack vare hans barndomsvän som är som hans syster. Eller.. hans familj är som hennes familj eller hur man nu ska säga. Hon var ju också min vän en tid, för några dagar efter han hade lämnat mig så skrev hon till mig. men då tror jag hon bara var nyfiken.. nu i dagsläget så har jag ingen kontakt alls med henne. Och hon har ju också försökt prata med honom någon gång, och då har han bara sagt att han helst inte vill prata om det och bytte samtalsämne. Så har det varit förut då andra jag känner har försökt prata med honom, så har han inte heller svarat på dom så fort dom har sagt mitt namn. Förvånar mig faktiskt. Men nu är det så.. som du kanske förstår att jag saknar honom, och jag kommer börja skola nu i samma stad som honom till hösten och då vill jag kunna ta upp kontakten med honom igen. och försöka börja om på nytt, men då måste jag få bort mina känslor och få dom på nytt. Han med, nu om han fick några som sagt.. för jag saknar att ha honom vid min sida. Men nu kanske du säger att det inte är någon idé att slösa bort tid på det här. Men det är inte det, för om det inte var det så skulle jag inte slösa bort över ett års tid på honom.. för jag vet att nånting finns kvar där som har chansen att få det här tillbaka. Men ändå, så är jag som 51 % säker på att han kommer att komma tillbaka, kanske inte nu, nästa månad eller om ett år. Jag bara vet att han gör det. För jag känner verkligen på mig att han är den rätta. För då skulle det inte ha blivit så här komplicerat och att jag inte ha kunnat släppa honom. Så snälla, kan du hjälpa mig? Hur ska jag gå till väga? ..

---

SVAR

Hej!

Vet inte om du gillar mitt val av kategori....(obesvarad kärlek) för det kanske inte alls är det det handlar om, utan, precis som du säger: en kille som inte känner igen sina egna känslor eller vet hur han skall hantera dem.

Problemet är att oavsett om han gillar dig eller inte, så blir det väldigt mycket strul och besvikelser om du skall behöva jobba så hårt på att få honom att förstå det. Ibland måste man försöka acceptera att även om känslorna finns, där så är det andra saker som inte fungerar och då måste man försöka släppa det.

Jag vet att du hört det förut, och förmodligen hatar det: men han kan inte vara den enda killen i världen som passar ihop med dig. Om det bara fanns en människa var och kunde leva med, skulle sannolikheten att det någonsin blev några par-relationer vara pytteliten och hela mänskligheten skulle dö ut.......

Jag tycker verkligen att du, precis som du själv skriver, låter lite förvirrad över hur du skall hantera den här situationen, men framför allt verkar väldigt ensam med det här stora problemet,
Dina kompisar verkar ha tröttnat på att lyssna på dig. Finns det någon annan, kanske någon vuxen, du skulle kunna prata med??
När man berättar om sin situation för någon annan blir det lättare att också själv få klarhet i vad man egentligen tycker och tänker.

Någon fritidsledare i skolan eller på fritiden, skolsköterskan eller kuratorn, kanske en diakon i den församling som finns där du bor (man måste vare sig vara troende eller kristen för att prata med dem, men de är utbildade att lyssna på människors bekymmer)?

Hoppas att du hittar någon som kan hjälpa dig att se vad du kan, vill och orkar göra i den här situationen, så att det också känns som ditt eget beslut och inte bara något nå'n annan sagt åt dig!
Lycka till!
Karin