Hej! Jag vet inte om det här är ett så värst stort problem, men jag mår så fruktansvärt dåligt utav det. När jag gick i femman/sexan började jag se annorlunda på min kropp, blandannat efter att min mamma sa att jag såg uppstoppad ut i min skolavslutningsklänning, att min låtsasmamma sa att jag var lite för tjock och pappa uppmuntrade(och gör fortfarande) mig till att gå ner i vikt. Så i sjuan blev jag så smal så det syntes att jag led av ätstörningar. Jag fick gå till skolsköterskan en gång i veckan, mamma pratade med en ätstörningsenhet osv. Jag var så smal så jag hade hela tiden blåmärken av små stötar, jag svimmade ofta och min mens försvann. Jag blev tillslut tvingad att gå upp i vikt, och i åttan vägde jag 20 kg mer än i sjuan. Grejen är den att nu, jag går i ettan, så har jag inte alls låg vikt och folk verkar ha glömt bort min ätstörning för ingen tänker sig för innan de yttrar något om mitt utseende. Jag mår så jävla dåligt. Mat är nåt jag tänker på hela tiden. Även om vikten är normal(jag har BMI på 18, och förut hade jag drygt 13) så är tankarna kvar. En bit av mig vill bli frisk, men en annan bit säger åt mig att jag måste bli smalare för att accepteras av folk. Det känns som att smala får bättre chanser. Dessutom vill jag visa pappa att jag inte alltid kommer vara fet och att jag också kan vara söt och smal. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill ju bli frisk, men ett liv utan tankarna känns jättekonstig. Tankarna är ju en del av mig. Snälla hjälp mig! Tack på förhand!

---

SVAR

Hej!

Jag hör att du är så klok. Du vet att det här handlar om så mycket annat än vikten. Att du egentligen önskar att familjen skulle se dig och bekräfta dig för den du är. Jag hör också att du behöver få lära dig att du är vacker och duktig och kommer ta dig hur långt som helst, vikten kommer inte spela någon roll. Däremot kan vikten stoppa dig från att ta dig långt, om du lyssnar på den där rösten som vill dra dig in i sjukdomen igen.
Nu hjärtat, är det dags att dra i nödbromsen. Det är dags att ropa på hjälp och ta hjälp. Prata med mamma och pappa och berätta att tankarna kommit tillbaka och sök hjälp, börja i terapi och bygg upp självkänslan igen. Tycker att det vore bra att även ha med mamma och pappa någon gång i terapin och reda ut och få ordning på det som inte är bra i familjerelationerna.

All värme! Stor kram, Catherine